Till torsdagens konsert hade Musik i Uppland fattat det ovanliga beslutet att inte engagera någon dirigent. I stället fick orkesterns två konsertmästare Klara Hellgren och Bernt Lysell ta rollen att i varsin konserthalva leda orkestern framifrån med violinen som gestikverktyg (kallas på tyska för Stehgeiger). Konsertordningen var tyvärr inte rätt angiven i programmet, verk två blev i stället verk ett, nämligen den engelske tonsättaren Gerald Finzis ”Romans Ess-dur” för stråkorkester från 1928. Med sin böljande dynamik och långa sammanhängande fraser, allt i romantisk, ”lagom” fritonal harmonik var det ett synnerligen angenämt stycke att ta till sig. Engagerat och välklingande framförande in till det lågmält rofyllda slutet.

Flöjtisten Hanna Gustafsson och harpisten Ingrid Lindskog gjorde så entré för att tillsammans med orkestern (nu klangförstärkt med två oboer och två valthorn) framföra W A Mozarts ”Konsert C-dur” för flöjt, harpa och orkester. Med precis rätt tempoval i alla tre satserna manifesterade man ett utsökt samspel både solisterna emellan och mellan solister/orkester. Allra ljuvligast blev den andra satsen, kantabelt rofylld inte minst i solisternas dialog - man skulle kunna kalla musiken rent psykoterapeutisk. I sista satsen lekfulla rondo fick de båda demonstrera resp. fingervighet och skicklig blåsteknik. En härlig blandning av kammarmusikaltet och utåtriktad finalsatsglädje. I helhet ett förstklassigt framförande, konsertens kanske allra bästa verk. Solisterna bjöd på extranummer, Carl Nielsens korta originalstycke för flöjt och harpa med titeln ”Dimman lättar”, mycket vackert.

Pjotr Tjajkovskijs ”Souvenir de Florence” för stråksextett, ofta framförd med stråkorkester som denna afton, komponerades 1890 som ett minne eller ”musikaliskt vykort” av hur en ryss upplevde tiden i den sydliga staden Florens. I de fyra satserna fick vi höra Tjajkovskijs typiska blandning av rytmisk komplexitet och oro blandad med undersköna kantabla partier. Många solistinslag förekom, framför allt i första violin, viola och cello, utförda med finess och elegans. Härliga klangkontraster blev också till med omväxlande arco- (stråk-) och pizzicato- (fingerknäpps-) spel. Violinisterna, violasterna och kontrabasisterna stod och spelade och stråkorkestern utvecklade ett elegant, tekniskt skickligt spel med bra precision och dynamik. Fullt ös in till sista kraftfulla ackordet satte med eftertryck punkt för en givande konsert.