• fredag 28 april 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Vädersponsor:

Musik i filmens värld

recension Alla har vi gått på biomatinéer i våra dagar, och numera är filmutbudet enormt, det må vara på biografer, hemmavid på DVD eller filmer i de många tevekanaler som numera finns tillgängliga.

Så den musik Linnékvintetten spelade under denna konsert gav säkert många ryggradsrysningar eller visuella minnesbilder inne i hjärnan hos åtskilliga i publiken. Man började med en av de mest kända musikintroduktionerna någonsin i en film: Inledningsfanfaren ur R Strauss´ ”Also sprach Zarathustra”, som används i filmen”2001”. Strauss skrev denna musik för jättestor symfoniorkester + orgel, så trots att vi bandvägen fick orgelns magistralt djupa orgelpunkts -C, saknades orgelns klang i slutackordet. Mycket ur symfoniorkesterns klangvärld sak- andes i kvintettens tolkning (att till exempel ersätta pukor med bastuba har mest komiska poänger) så trots bra spel med säker intonation och dynamik lämnade stycket lyssnaren otillfredsställd på något vis.

Pachelbels berömda ”Kanon” (av passacaglia-typ), ofta använd som sorgemusik faktiskt, framfördes prydligt och med bra uppbyggnad, även om det säkert låter bättre på stråkinstrument. Ett traditionellt stycke (mest känd under namnet ”Londonderry Air”) spelades mycket uttrycksfullt och vackert. Tre danser ur Tjajkovskijs ballett ”Nötknäpparen” gav blåsarna chansen att både visa klangvariation och virtuos hantering av snabba toner. Riktigt roligt! Ett rasande snyggt arr av film-/sångklassikern ”Att angöra en brygga” med melodin vandrande mellan olika instrument fick lyssnaren att både njuta ohämmat samt djupt sakna Monica Zetterlund, sångens första och odödliga gudinna. En ”Music Hall Suite” av J Horovitz visade på alla tänkbara sätt hur musik avsedd för umgänge eller scen ska utformas. Musikens skiftande elegans fick passande bli illustrerad av scener ur Chaplin-filmer. Lysande!

Första delens avslutande musikglädje fick abrupt kontrast efter paus med tredje satsen ur A Previns ”Four Outings" för brasskvintett. Detts melankoliska stycke i tredelad form hade två huvudingredienser; dels två med-/motstämmor som slingrade sig kring varandra eller alla fem stämmorna i tät och snårig harmoni. Mycket uttrycksfullt spelat med särskild eloge till trombonstämmans demonstration av uttrycksfullhet i stort tonomfång. H Mancinis temalåt "Pink Panther" är ett riktigt örhänge, med visuella minnen av både Rosa Pantern och Peter Sellers äventyr dithörande. Snyggt arr bra och tolkat. Mer sorglig eller i alla fall inåtvänd musik finns i S Barbers berömda ”Adagio” (känt i filmen ”Plutonen”). En version för brasskvintett är inte idealisk, de tydligt åtskilda instrumentklangerna motarbetar musikens meditativt inåtvända karaktär, men visst var det vackert. Ett stycke som inte borde varit med på konsertprogrammet är J S Bchs "Toccata och Fuga d-moll". Detta är ett av de mest kända orgelverk som finns och varje försök att omarrangera musiken är så gott som dömt att misslyckas. Vem minns inte med fasa (alternativt avsky) Stokowskis arrangemang för symfoniorkester som spelas i Disney-filmen Fantasia (1940) ? Ett arrangemang för braskvintett har inte i närheten samma klangpalett som en orkester har. Man spelade tekniskt säkert (även om det förekom fel), men allting lät krystat och som ett försök att skyla över vad brassinstrument inte förmår. Nu varade pinan bara några minuter, men en gång räcker, tack!

Konsertens egentligen sista stycke var den mexikanske tonsättaren Revueltas stycke byggt på dikten om en orm vid namn Sensemayá. Stycket är skrivet för stor orkester, men kvintettens tubaspelare Alexander Skyvik hade omarrat och spelat in en tape med annars saknade orkesterljud (inte minst slagverket, viktigt för musik i sjutakt!). Musiken kan höras i filmen Sin City. Den hektiskt suggestiva musiken kändes som en besvärjelse mot hotande fara (ormen Sensemayá). Märkligt olycksbådande musik att avsluta en konsert med, men berörd blir man, vare sig man vill eller inte.

Men ingen fara, detta blev inte konsertens sista verk! Man hade sparat (som söndagsgodis) musik av filmmusikens verklige nestor John Williams (känner ni till musiken från Star Wars, ET, Hajen etc? Tänkte väl det!). Så till sist bjöds vi på temamusiken till ”Indiana Jones” som Williams naturligtvis också skrivit musik till. Nu får det räcka med audiovisuella intryck på ett tag!

 
 

Teater & show

Fler teater- och showrecensioner