”Vilken stor hörna!”, utbrister Oddjobs trumpetorakel Goran Kajfes skämtsamt när han och saxofonistkollegan Per ”Ruskträsk” Johansson i ett mellansnack berömmer det varma mottagandet från arrangörer och publik. Nej, Uppsala konsertscens nya livboj för jazzentusiaster, Jazzhörnan, uppfyller inte direkt den arketypiska bilden av ett klassiskt jazzhak.

När man kliver in i konserthusets stora kongressal på nederplan är det först lite svårt och se hur den intimitet som musiken kräver ska uppnås bland sal D:s massiva glasfasader och serveringsvagnar. En ”oro” som lägger sig efter ca en tagen ton. Den ideella föreningen Uppsala Jazz Club har verkligen genom trivsam inredning och rätt belysning lyckats skapa det värdiga alternativ till den kulturella institutionen Hijazz som vi så länge trånat efter. Och vem föredrar egentligen inte att hellre beskåda en pulserande stadssiluett när favoritlåten spelas än att stirra in i en trött cementvägg?

En livescen är dock aldrig bättre än de artister som beträder den. Även detta kriterium uppfyller Jazzhörnan med bravur. När UNT:s musikredaktör Björn G Stenberg under slutet av förra året konstaterade att ”Svensk jazz mår bra” hade han speciellt en grupp i åtanke som tagit upp den fallna manteln efter Jan Johansson och Georg Riedel.

Artikelbild

Vi var många som hade förförts av Oddjobs fenomenala albumgiv ”Folk”. En konceptuell fullträff där kvintetten sammanfört sina egna improvisationer med samplingar av fältinspelningar från 40-talets slut och framåt. Resultatet är ett slags tidlöst musikaliskt dokument av det svenska vemodet genom historien.

Oddjob inleder kvällens spelning med skivans inledningsspår, ”Folk No.1”. Framförandet är så tajt och görs med sådan orubblig precision att jag nästan är tvungen att starta min igenkännings-app Shazam för att se om liveupptagningen lyckas spåra studioinspelningarna i Spotify.

En annan härlig aspekt med Oddjob är det inkluderande anslaget. Man kan inte skönja en uns av jazzelitism. Gruppen stannar aldrig för länge i passager av inåtvänd ackordsonani. Med funken som en lekfull underliggande dimension är dynamiken ständigt belönande för lyssnaren.

”Comfort zone” existerar liksom inte i Oddjobs gränslösa värld. 2014 kammade man hem en Grammis för bästa barnalbum och några år dessförinnan tillägnade gruppen en hel platta åt enbart teman från Clint Eastwood-filmer. Dirty Harry-bekanta ”Palancio” sätter punkt för en kväll som åter etablerade Uppsala på den svenska jazzkartan.