Även på Uppsala Internationella Gitarrfestivals fjärde dag var Konserthuset omgjort till ett tempel för dyrkande av gitarren. Även månglarna hade sin givna plats i helgedomen och bidrog till stämningen av vördnad, om än i lagom respektlös form. Gitarrer i alla smaker och färger, ihopvikbara, små och stora, akustiska och elektriska. Det är något magiskt med hela instrumentet, den sensuella formen och förmågan att övertyga vare sig den knappt viskar eller har tillgång till ett kärnkraftsverks urladdning.

Lördagen var också lite speciell i det att den bjöd på en världspremiär, en europapremiär och en Sverigepremiär. Det var en lovande inramning, som åtminstone delvis levde upp till förväntningarna, även om de också innehöll besvikelser.

Roligast vara att uppleva de fyra gentlemännen från Los Angeles, som bjöd på både sig själva och fantastisk musik. Den tidigare festivalartisten och eminente gitarristen Pat Metheny har specialskrivit "Road to the Sun" för kvartetten, vilket nu fick sin Europapremiär. Och det märktes att det var gjort med god kännedom om de enskilda medlemmarna som alla fick briljera på sina ställen i det sex satser omfattande verket. Här möttes många olika influenser, från fusionsmusiken, rocken, jazzen, konstmusiken och folk. Ett verk som absolut förtjänar att inlemmas i standardrepertoaren.

Artikelbild

| Besvikelse. Tyvärr blev stjärngitarristen Leo Brouwers nyskrivna musik inte riktigt så bra som hoppats.

Inget problem för LAGQ heller att hantera de olika musikaliska områdena. Alla fyra spelade till synes lekande lätt på sina instrument och visade där liksom när de spelade J S Bachs Brandenburgskonsert nr 6, spansk renässansmusik och brasiliansk samba att de behärskar i stort sett allt. Lägg till den australiensiske kompositören Philip Houghtons vackra svit inspirerad av opaler.

Tyvärr blev jag besviken på annars fine gitarristen Leo Brouwer som denna gång medverkade som kompositör med två verk. Inget av dem imponerade, varken när han som komplement till sologitarren hade en stor gitarrorkester eller stråkkvartett. Roligt och värt respekt att söka nya väger, men det lyfte aldrig. Ändå hade han skicklige Edin Karamazov som solist. Denne var dock lysande när han spelade solo i mellanspelet med några små stycken av bland andar Fernando Sor.

Men blandningen är en av styrkorna med Gitarrfestivalen. Det är ytterst sällan man blir besviken och det var ändå spännande att höra vart verken skulle ta vägen.

Och festivalen kommer tillbaka. Redan nu lovade festivalgeneralen Klaus Pontvik att 14 oktober 2018 är det dags igen för det lyckade arrangemanget.