Det var inte så länge sedan jag hörde Dahlkvistkvartetten förra gången. Ändå tänker jag att den under den tid som gått sedan dess har tagit ytterligare ett steg mot att bli den "organiska" kvartetten, en grupp individuella musiker som uppträder som en organism. Deras samspel är nästan perfekt, balansen mellan stämmorna likaså.

Vid Grammisgalan nyligen fick Dahlkvistkvartetten en Grammis för "Årets klassiska" med sin senaste album "Tarrodi string quartets" som bland annat innehåller kompositörens (hittills) tre stråkkvartetter. Det är förstås en enastående fin utmärkelse och extra mycket värd just för att att det är modern svensk musik som de har spelat in. Publiken i Missionskyrkan fick höra den första av kvartetterna, "Miroirs". Efter en lugn melodi i början med staccatoackord i övriga stämmor uppstår spänningar emellan dem. Spänningarna stegras till ett crescendo, som efterhand tonar bort och stycket slutar på samma sätt som det började.

Den polska 1900-talskompositören och violinisten Grazyna Bacewicz var mycket produktiv. Hon komponerade främst för stråkar och mottog flera utmärkelser. Hennes fjärde stråkkvartett vann sålunda första pris vid en tävling 1951 i Liège. Kvartetten är ett omväxlande verk. Första satsen börjar stilla men introducerar spänningar som byter karaktär allteftersom tempot stegras. Den andra satsen, Andante, är lugnare och mer melodiös med inslag av folkmusik och stämmorna byter teman med varandra. Finalsatsen är en virvlande dans i rondoform med ett återkommande folkmusikaliskt tema. Dahlkvistkvartetten spelade energiskt och framhävde särskilt den inbyggda konfrontationen mellan de olika stämmorna.

Det sista verket var Beethovens åttonde stråkkvartett i e-moll op 59 nr 2, den andra av Razumovskykvartetterna, uppkallade efter beställaren, den ryske greven Razumovsky. Tolkningarna av Beethovens tidiga stråkkvartetter syftar ofta inte längre än att uppställa teorier om kompositörens humör vid komponerandet. Dahlkvistkvartettens inkännande tolkning i måndags gick dock djupare och jag skulle vilja återge den på följande sätt. I första satsen beskrivs ett sökande efter något som ger tillvaron mening. I den andra, det vackra Molto Adagio, verkar det sökta ha blivit tydligare men det befinner sig fortfarande utom räckhåll. Den tredje dansanta Allegrettot förmedlar en långsamt vaknande insikt om att sökandet kanske är ett hopplöst företag, knappt värt mödan; livet är sin egen mening. I finalen bekräftas denna insikt med slutsatsen: man kan glädjas över livet trots en besvikelse över att man inte kunnat nå alla sina mål. Jag hoppas att den inte alltid lycklige Beethoven försonade sig med sitt liv på det sätt som hans musik vid denna konsert antydde.