En märkbar tendens inom musiken är att de flesta av oss tycker om stycken som på ett eller annat sätt tröstar eller uppmuntrar oss, och kanske till och med förstärker vår egen självbild. Men lika viktig är den musik som fångar upp det otröstliga i livet, där lyssnandet inte erbjuder någon identitetsförstärkning utan bara är ett tecken på att det mörker som vi bär på och oftast döljer faktiskt finns i oss alla. Man skulle kunna säga att den tröstar genom att kasta ett ljus på det tröstlösa.

Så är det med Beethovens Stråkkvartett i ciss-moll Op. 131, vars första sats beskrevs av Wagner som ett uttryck av ”den mest melankoliska känsla någonsin”. Här verkar livets puls ha tappat allt sin drivkraft och måste rekonstrueras med oändligt tålamod, ton för ton, steg för steg. Ett blekt ljus skiner igenom verkets sju satser. Ljusets källa är det sätt som Beethoven lägger fram sina musikaliska idéer med en nästan barnslig förundran. Trots dess notoriska tekniska svårigheter, och trots dess djupa melankoli, finner vi en märklig anspråkslöshet i verkets centrum, som om stycket hade komponerat sig självt.

Denna svåra balans mellan enkelhet och komplexitet lyckades Uppsala Kammarsolister locka fram i deras praktfulla tolkning av stycket. Från den första satsens dystra inledning till den sistas halvgalna galopp klarade spelarna musikens utmaningar galant. Då och då saknade man lite skärpa och tyngd, men för det mesta återspeglade framförandet musikens oförsonliga karaktär.

Detta var den femte konserten i Kammarsolisternas serie där Beethovens sex sista stråkkvartetter får sällskap av nutida stycken som åberopar Beethovens verk. Gårdagens motiv var ”Introspektiv”, och Kammarsolisterna hade valt ett utmärkt program bestående av den brittiska tonsättaren Sally Beamishs stråkkvintett ”Epilogue” (beställd av ensemblen 2007), Arvo Pärts ”Summa”, och Karl-Erik Welins fjärde stråkkvartett, ”Residuo”. Mest känd i sin version för stråkorkester men ursprungligen komponerad för kör, är det i stråkkvartettversionen som man bäst upptäcker den ömtåligheten som strömmar igenom hela ”Summa”. Både här och i Beamishs ”Epilogue” lyckades ensemblen skapa ett uttryck för det djupa lugn som dessa två stycken försiktigt kretsar kring. Dock var det Welins kvartett som byggde den rakaste bron till den djupa mörker som vi finner i Beethoven (man hör till och med ett citat från op. 131) och som imponerade mest. Att Welins musik inte är bättre känd förblir ett mysterium, men efter detta underbara framförande kommer förhoppningsvis hans rykte att växa.