Den börjar med ett samlag och kanske är det därför de båda skådespelarna på scenen verkar lite flåsiga och ansträngda inledningsvis. Men väldigt snart inleds en hyperrealistisk dialog mellan de två, spelade av Sven Ahlström och Mirja Turestedt. De visar sig vara gifta på varsitt håll. Han säger sig dessutom vara bästa vän med hennes man. Deras förhållande har nu kommit till en kritisk punkt. Ska de försöka tillbringa en hel natt tillsammans?

I synnerhet Sven Ahlströms Michel är en disträ och halvengagerad typ med uppmärksamheten mer i moiltelefonen än i något samtal med en levande människa. Men fasaden är allt för honom och bara hans fru inte får veta om affären. Hon, Mirja Turestedts Alice, tar situationen mer på allvar, men tvekar likafullt.

De beslutar sig ändå för att ta nästa steg och lögnerna gentemot repspektive partner fördjupas medan deras gemensamma kärlek fortsätter att vackla.

Artikelbild

| Bedragen. Helena af Sandeberg gestaltar den bedragna hustrun Laurence med små och fina medel.

Så långt är händelseutvecklingen enkel, gränsande till banal. Det är när Michel trasslar in sig alltmer i lögner för hustrun Laurence, spelad av Helena af Sandeberg som hans kreativa "sanningar" och alternativa lögner når farsartade höjder. När han konfronteras med sin bäste vän, Alices man Paul, spelad av Emil Almén, börjar hans fabulerande få kännbara konsekvenser - även om han fortsätter på sant livslögnsmaner att bli indignerad över att kompisen vetat om hela historien och så att säga ljugit för honom om det.

Helena Bergströms regi liksom Magdalena Sörensens översättning lyfter fram det vardagliga i dialogen. Samtalen glider mellan sanning och alla grader av ljug, självbedrägeri och lite vanliga vita lögner. Det är tydligt vilket tema som är dramats nav. Glimtvis är det också väldigt bra teater, bestående av hederligt hantverk och mycket gott spel.

Scenen har en ganska enkel scenografi. En dubbelsäng när så behövs, ett spritskåp i form av en jordglob när de manliga vännerna träffas och annars inte mycket mer. Stora bildskärmar i fonden visar romantiska franska takåsar, i scenbytena visas rollfigurernas ansikten fotograferade i olika grad av lögner och förvåning. Som att de är ständigt närvarande i varandras liv fastän de inte fysiskt är på plats.

Den franska dramatikern Florian Zeller (född 1979) skriver i samma anda som förra sekelskiftets franska melodramförfattare, där kärlek och sexualitet bildade grund för mer djupgående moraliska diskussioner. Men den förebild han erkänner är den betydligt senare dramatikern Harold Pinter (1930 - 2008) som skrev relationsdramatik om kommunikation, eller snarare brist på denna. Pinters pjäs "Svek" från 1978 har flera beröringspunkter med "Sanningen". Det är även där två par som trasslar i en väv av kärlek och lögner. Men här går handlingen baklänges, medan Florian Zellers pjäs har en tydlig framåtrörelse.

Att världens ledare ofta har ett intressant förhållningssätt till alternativa sanningar och verklighetsbeskrivning är väl ganska känt vid det här laget, liksom att den filofsofiska vetenskapen länge brottats med begreppet. I programmet citeras både Platon och Voltaire. Ja, vad är egentligen sanning?

Föreställningen är inte längre än en vanlig biofilm, 105 minuter, och saknar paus. Den ger både skratt och lite mentalt tuggmotstånd.Som inledning till en dejt är den perfekt, oavsett i vilket stadium det egna förhållandet är i. Vi får både skratta åt farsartade vändningar och något att prata om efteråt.