Uppsala jazzklubb arrangerade på fredagskvällen sin andra träff för säsongen i Konserthuset där en stor publik hade samlats för att lyssna till den israeliske pianisten Shai Maestro och hans medmusikanter, Jorge Roeder, bas och Ofri Nehemya som denna kväll ersatte Ziv Ravitz, slagverk. De var här för tre och ett halvt år sedan också, rätt nyetablerade som stjärnor på jazzhimlen då. Jag minns deras framförande som präglat av en stark önskan att prestera och visa vad man kunde. Jag hade ett intryck av att Shai Maestro själv, som är utbildad klassisk pianist, ville göra både melodisk och svängig musik och samtidigt visa upp hela sitt tekniska register. Ibland gjorde ambitionen att musiken kom i skymundan.

Trion har utan tvekan utvecklats mycket sedan den gången. I förrgår kväll visade den upp en mer avslappnad attityd både till publiken och till sin repertoar. Musikerna skojade med varandra, nickade ibland eller skakade låtsat kritiskt på huvudet när de pekade ut verkliga eller fejkade missförstånd mellan sig. Shai Maestros pianospel är verkligen virtuost men inte bara det, det är fantasifullt, lätt och luftigt, Jorge Roeder är fenomenal på basen och får mycket utrymme. De bjuder verkligen på en gränsöverskridande musikalisk resa. Men den ambition som jag noterade vid deras förra konsert finns fortfarande där, fortfarande ska så väldigt mycket pressas in i varje nummer. Inget av de långa styckena (fyra på en och en halv timme) fick avslutas förrän gruppen hade fått visa upp allt den kan. Byggstenarna var ungefär dessa: melodiös inledning, avancerat bassolo, intensivt pianosolo med en massa toner och en kul grej, t ex vissling, ett parti med klassiska referenser, t ex Tjajkovskij, och så tillbaka till början. Det är fint men man skulle vilja säga till musikerna "less is more".

Det jag helst minns är "From one soul to another" som avslutade det ordinarie programmet. Först en vacker och harmonisk inledning övergående i ett Debussy-inspirerat parti som avbröts av ett stompigt mellanspel. Och sedan hände det: det melodiska inledningstemat återkom och publiken engagerades med diskreta signaler i ett nynnande av detta tema som med små variationer upprepades och varierades. Det blev till ett gemensamt projekt för musiker och publik som fick alla att känna sig delaktiga. Publikens uppskattning visade sig i stående bifall som lockade fram ett lekfullt extranummer - en perfekt avslutning på en fin konsert.

kultur@unt.se