Största upplevelsen blev det som avvek mest denna minifestival. Dragspelaren Matti Andersson och violinisten Nils-Erik Sparf gjorde utmärkta albumet ”Utflykt med damcykel” med musik av Lars Hollmer och spelade från det. Hollmers lika lekfulla som intrikata musik gjorde sig fint i den dalande solen samtidigt som ett stort antal gäss flög förbi i plogformation, säkert inspirerade av dagens begivenheter på Ärna flygfält. Musiken var lika krävande som övrig denna dag men hade en lätthet och originalitet som satt sig direkt och berörde på djupet, trots att dunkande bas från Flustret och ambulanshelikopter gjorde sitt bästa för att störa.

Den progressiva rocken idag har något av traditionsbevarande över sig, trots motsägelsen i betydelsen "progressiv". Det är mer av att kunna återberätta från storhetstiden på 70-talet än att ge något nytt, något mer av sig själv. Det gör tyvärr att lyssnandet blir mer av att studera än att beröras. Fast de intellektuella hörselorganen behöver luftas de också.

Och skickliga musiker var det gott om. Albumaktuella Manticore återförenades med klaviaturfantomen Pär Lindh denna dag. Senast det begav sig lär ha varit i början av 90-talet. Här var rötterna i Yes, Genesis och ELP tydliga och väl förvaltade, inte minst förstås i en bra förvaltad cover på Yes "Starship trooper".

Rikard Sjöblom med sitt band Gungfly visade tydligt framfötterna i sin tolkning av genren. Sköna solon på både gitarr och klaviatur av frontfiguren och precist samspel även om det kunde bli lite grötigt här och var, särskilt när det emellanåt var tre klaviaturister på en gång.

Hasse Fröberg har visat vilken fin sångare han är i många olika konstellationer under åren. Här hade han sitt eget band Musical Companion som inte minst bjöd på sköna gitarrduetter som kunde föra tanken till Wishbone Ash.

Yngst och med den enda kvinna på scenen var gruppen Our Solar System som klädda i typ medeltida kåpor skötte sin suggestiva krautrock snyggt.

Sedan förra året är det arrangören Kent Wennman som driver Uppsala Progressive Rock Festival sedan föreningen Crimson lagts ned. Inte riktigt denne Elvisfantasts musik kanske men han sade att han tycker att det är viktigt att festivalen fortsätter. Jag håller helt med och önskar honom större publik nästa gång. Det är det hela utan vidare värt.