Det borde vara en ren lycka att vara Antonio Salieri. Musikskrivandet ger god avkastning, han är väl så hyllad under sin levnad. Om det nu inte bara var för den där Wolfgang Amadeus. ...

Salieri i Loa Falkmans gestaltning sitter på scenkanten i början av operan och sjunger ut sin klagan över tingens orättvisor. Här borde hårt slit och hantverk belönas på rätt sätt och så kommer det en person där musiken bara rinner till utan ansträngning. En person som dessutom inte själv verkar rätt uppskatta sin talang och genialitet. Så kan det inte fortsätta.

Vi möter Salieri i färd med att skriva en ny opera. Problemet är att det måste gå på fyra dagar och han har varken musik eller text. Men ett saftigt arvode kan få vem som helst att gå igång och för en så skicklig musiksnickare ska det väl inte vara något problem.

Operan "Salieri vs Mozart" är en sammansmältning av Nikolaj Rimskij-Korsakovs opera "Mozart och Salieri" och Salieris egen "Prima la musica e poi le parole". De två akterna skiljer sig markant, med den uppsluppna komiska första och den mörkt dova avslutande. Som Folkoperans signum har man även här valt fyndiga och effektiva scenlösningar. Både orkester och aktörer är på plats redan när publiken går in.

I första akten får Hillevi Martinpelto blomma ut för fullt som ett slags operans Dolly Parton. Förutom en mäktig stämma har hon en komisk ådra som tas väl om hand. Rollen som Författaren har bytts till en kvinna och Frida Österberg gör den bra även om det är den svåraste att sätta. (Hon gjorde en suverän Carmen-tolkning på Uppsala Stadsteater 2017.) Även rollen som Tonina har bytt kön och blivit Tonino. Där excellerar Jesper Säll i en queer tolkning med mycket komik. Han är också bra i den Tom Hulce-liknande (filmen "Amadeus") tolkningen av Mozart i andra akten. Nämnas ska också Magnus Lindmans kvickt skrivna dialog.

Men mest är det Loa Falkmans kväll. Förutom att han förfogar över en fin barytonröst är han en så skicklig skådespelare. Han blir helt enkelt den miserable Antonio Salieri i ett mästerligt psykologiskt porträtt av oförsonlig avundsjuka och livskris, så uppfylld och förkrossad av att veta han inte är lika bra som denne nykomling. Borde han inte lika gärna avsluta detta.

Bristerna ligger i den spretande föreställningen där övergångarna mellan komedi och tragik blir lite abrupta. Operan har heller inga direkta "hits" utan mera ett berättande flöde av sånger. Och, ett problem som ju inte är ovanligt i opera, det är svårt att höra texterna många gånger. Här borde man ha haft skyltar, det hade höjt nivån ordentligt.