Livslögnen är som bekant ett av Ibsens stora teman. Även ”Peer Gynt”, denna märkliga Faust-liknande pjäs, denna blandning av surrealistisk folksaga och poetiskt versdrama, så olik Ibsens ”samtidsdramer”, de som vi betydligt oftare ser spelade på landets scener, även denna koloss till pjäs bär på en lögnens tematik. Och frågan är om inte Peers lögn är den största av dem alla.

Hela sitt liv söker Peer efter ”sig själv”. Han ljuger och blåser upp sig, strävar efter att bli kejsare, reser runt jorden, blir slavhandlare och profet, för att till sist återvända till Gudsmoderns sköte, till hans Solveig, dramats verkliga kejsarinna. I allt detta hoppas han hitta sig själv. Men i själva verket har han hela tiden, som trollen hos Dovregubben, varit sig själv nog.

Han tror att man finner sig själv genom att ständigt fylla det omättliga egot. Inte förrän alldeles i slutet av pjäsen går ljuset upp för honom, när knappstöparen som kommit för att stöpa om Peers förfelade själ levererar dramats centrala replik: ”Att vara sig själv är att offra sig själv.” Finner sig själv, sitt livs bestämmelse, gör man genom att ge sig själv. Att verkligen bli sig själv är att leva för andra.

Denna pjäsens kärna lyfter tyske Michael Thalheimer, en av Europas främsta regissörer känd just för sina koncentrerade klassikertolkningar, fram på ett storartat sätt. Thalheimer har med sitt ständiga team, bestående av bland andra scenografen Olaf Altmann och kompositören Bert Wrede, skapat en på samma gång enkel och intrikat inramning åt detta vindlande drama. Stor del av spelet tar plats på en liten rektangel vid rampen, framför en vridscen på vilken en mängd stora stänger bildar en tät skog. På den upphöjda rektangeln försöker Erik Ehns Peer Gynt sträcka sig mot självuppblåsthetens himmel men dras ständigt ner i egots blod och gyttja, som snart täcker hans kropp.

Erik Ehn är makalös som Peer Gynt. Ena stunden pojkaktigt charmig när han underhåller mor Åse (Stina Ekblad) med sitt skrävel, andra stunden hjärtlöst grym i sin egoism, i den tredje avgrundsdjupt ångestfylld när han inser att hans jag, likt löken, saknar kärna. Rebecka Hemse, Carl Magnus Dellow, Andreas Rothlin Svensson och Thomas Hanzon (jo, alla måste nämnas) delar med osviklig intensitet på det rika persongalleri som omger Peer.

Thalheimer och ensemblen har skapat en vildsint, vacker, grotesk och gripande tolkning. Här framstår plötsligt Peer Gynt, i sin hänsynslösa individualism, som vår samtida. Det är skickligt. Och riktigt skrämmande.