Det var för 356:e gången som Kungliga Operan satte upp Pjotr Tjajkovskijs opera "Eugen Onegin", urpremiären var 1903. Jag har ingen jättekoll på vilka som under de mer än hundra sjungit huvudrollerna, men helt klart ska det mycket till för att slå denna uppsättning.

Historien är en tragisk och djupt romantiserad berättelse, efter en versroman av ryska nationalskalden Alexander Pusjkin. Den unga på romantisk litteratur förlästa Tatjana träffar den världsvane Eugen Onegin och blir blixtförälskad. Han avvisar henne lite överlägset. Onegins gamle vän Lenskij är trolovad med Tatjanas syster Olga men för att visa sin överlägsenhet börjar Onegin kurtisera henne. Det hela utmynnar i en motvillig duell mellan herrarna där Lenskij ändå dör av en olyckshändelse. Onegin försöker dämpa sin sorg med att resa ut i världen. Väl tillbaka har Tatjana gift sig rikt och när de träffas blir i stället Onegin vilt förälskad. Trots att han försöker övertala henne och hon till och med säger sig älska honom fortfarande vägrar hon att lämna sin man.. .

Puh! Hängde du med? Historien ger förstås rika tillfällen till svårmodiga arior, något som ensemblen tar väl tillvara. Den unga Tatjanas långa solo vid skrivbordet när hon skriver ett kärleksbrev är en höjdpunkt som Cornelia Beskow förvaltar fullt ut i ett mycket expressivt framförande. Hon är suverän rätt igenom och vill man höra mer av henne så är hon i Västerlövsta kyrka lördag 5 maj.

Artikelbild

| Det är gott om storslagna scener i "Eugen Onegin", på sina ställen uppemot 60 personer på scenen.

En publikfavorit är också Joel Annmo som den tragiske Lenskij. Han gestaltar honom så att han verkligen blir denne, arian han sjunger innan han går till duellen lämnar intet öra torrt.

Titelrollen göra med säker hand (röst?) av Karl-Magnus Fredriksson. Han har spelat den i tidigare uppsättningar och sätter den tragiske "hjälten" precis i en något nedtonad tolkning. Här känns Onegin som en person som mer blir offer för egna tillkortakommanden än någon som medvetet är ute efter att såra och förstöra.

Regissören Vasily Barkhatov har gjort en storartad föreställning med god hjälp av skicklige dirigenten Evan Rogister, scenografen Zinovy Margolin, maskören Olga Shaishmelashvili och ljussättaren Alexander Sivaev. Lägg till den eminenta orkestern och inte minst Operakören som står för både skönsång och snyggt agerande på scenen.

Det en slags totalupplevelse att se och höra "Eugen Onegin", smärtsamt vacker, storslaget romantisk och obeskrivligt sorglig.