Dahlkvistkvartetten som består av tre syskon Dahlkvist och primarien Bartosz Cajler bildades för tio år sedan och har verkat i Sverige i åtta. Den har framträtt i många sammanhang och fått mycket uppmärksamhet. I söndags fick upplänningarna höra dem på den avslutande konserten i sommarens konsertserie på Örbyhus slott. Trots dystra klimatutsikter samarbetade vädret denna kväll och slottsparken inbjöd till flanering och samtal både före konserten och i pausen.

Kvartetten framträdde med ett intressant och varierat program som började med ett verk av stråkkvartettens uppfinnare, Joseph Haydn, nämligen hans kvartett no 6 i D-Dur, op 50, (kallad ”Grodan”). Den gestaltades på ett sätt som skulle känneteckna framförandet av hela programmet: tydligt, genomskinligt och med lyhört samspel mellan musikerna.

På gammalt följde nytt: den unge svenske kompositören Mikael Karlsson, uppmärksammad för sin musik till Kungl Operans balett ”En midsommarnattsdröm” där Dahlkvistkvartetten medverkar, har komponerat ett verk som fått namnet ”Theta” särskilt för dem. Det framfördes nu för första gången inför publik. Det är ganska skarpkantad musik som också gavs ett stramt och bestämt framförande. Glättiga infall saknades i stort sett med undantag för tredje satsen ”Waltz” som med sina synkoper inte alls lät som en sådan.

En av Beethovens tidiga stråkkvartetter, op 18 no 6, blev på sätt och vis en pendang till Haydnkvartetten. Till formen är den ännu Haydnsk men Beethovens nyskapande geni hade börjat spränga denna forms gränser. Det är behaglig musik men med en oerhörd kraft under ytan. Musikerna visade stor inlevelseförmåga i gestaltandet av motsättningen mellan gammalt och nytt och gav oss kvällens stora behållning.

Det sista stycket på programmet var Prokofievs kvartett no 2 i F-Dur, op 2. Ett ungdomsverk skrivet på beställning av den sovjetiska kulturbyråkratin kan man kanske inte ställa så höga förväntningar på och första satsen är också ett ganska tråkigt, mycket rytmiskt staplande av disharmonier. Andra satsen visade sig emellertid vara riktigt fyndig med ett par takter ur nationalsången inkluderade som en passersedel gentemot censuren. Även den tredje satsen hade kvaliteter som nödtorftigt maskerats att passa nomenklaturans musiksmak.

Bifallet efter avslutad konsert var stort. Som ofrånkomligt extranummer spelade Dahlkvistkvartetten den långsamma adagio-satsen ur Berwalds andra stråkkvartett.