I år är det hundra år sedan Finland blev självständig stat och det är tio år sedan Uppsala Konsert Kongress invigdes. Detta firades i torsdags med en i högsta grad internationell musikfest. En litauisk dirigent plus en tysk violinsolist framförde med Kammarorkestern finska och tyska mästerverk.

Först ut tonsättaren Jukka Linkolas verk för stråkorkester, lite tvetydigt kallat ”Winds”. Titeln syftar inte på blåsinstrument utan snarare på stråkinstrumentens förmåga att återge ”vindsus” och atmosfäriska tillstånd. Verket var fritonalt med viss seriell anspelning. Uttrycken var mångskiftande: stor o yvig gestik kontra små tonintervall i ständigt skiftande tempi. Fantastiskt fin behandling av stråkinstruments uttryckskraft. Stråkorkestern gjorde en utsökt tolkning under dirigentens engagerande ledning, det sista bortdöende suset inte att förglömma.

Till nästa verk,"Violinkonsert opus 47" av Jean Sibelius, kom kvällens solist, violinisten Tobias Feldman. Förväntningarna på honom var stora, för denna konsert tillhör de mest svårspelade inom violinrepertoaren. Konflikter mellan romantiskt lugn och hetsig oro finns i konsertens alla tre satser. Solisten behärskade tveklöst konsertens alla spelsvårigheter och spelade koncentrerat och mycket inkännande. Orkestern assisterade musikaliskt och exakt i såväl klangfärg, ljudbalans och de ständiga temposkiftena. En mycket hängiven och precis dirigent gjorde en avgörande insats. Speciellt minns man kontrasten mellan andra satsens då och då ”störda” lugn och den sista satsens dramatiska ”häxjakt”. Lysande framförande, stående ovationer och givetvis extranummer av solisten.

Artikelbild

| Stråkorkestern gjorde en utsökt tolkning under dirigenten Giedre Šlekytes engagerande ledning.

Felix Mendelssohn var blott 17 år gammal när han fångades av Shakespeares drama En midsommarnattsdröm och komponerade sitt kanske största mästerverk, en ”Overtyr” till skådespelet där han lyckats fånga både verkets person- galleri och den sagostämning som genomsyrar dramat. Denna konsertovertyr följdes sjutton år senare av med direkt ”skådespelsmusik”.

Sist i kvällens konsert fick vi alltså höra en svit av alltsammans. Overtyren är och förblir ett förromantiskt mästarverk som nu gjordes all rättvisa. I satsen "Notturno" fick vi höra valthornen i all sin romantik, och i och med den sista satsen; "Bröllopsmarschen", fick vi höra hela orkestern i stor glans och prakt. "Bröllopsmarschen" har ju, i starkt förkortad orgelversion, blivit närmast obligatorisk vid mången bröllopsceremoni. Men skall någon ha den vid kommande bröllop är mitt råd: hyr en orkester i stället, så kanske det blir ett lika praktfullt bröllop som slutet blev på denna festkonsert!