Med jämna mellanrum brukar det på kultursidorna dyka upp röster från höger som klagar över att kulturvärlden, i synnerhet teatern, är vänstervriden. Även om den kritiken brukar formuleras aningen kategoriskt, ligger det givetvis någonting i den. Valfri teaterkritisk högerröst skulle utan tvekan få vatten på sin kvarn av ”Uppgång & fall” på Uppsala stadsteater. Här handlar det nämligen om en rasande uppgörelse med nyliberalismen och den globala kapitalismen.

Ingen bör dock förvånas över detta. Föreställningen är nämligen en iscensättning av ett seriealbum av Liv Strömquist – vänstersatirens förmodligen intelligentaste och vassaste röst. Att sätta upp hennes texter på scen verkar vara en trend. Sara Giese, som dramatiserat och regisserat föreställningen, har tidigare gjort ”Prins Charles känsla” på Malmö stadsteater och Dramaten har haft en välförtjänt succé med den fantastiska ”Liv Strömquist tänker på dig”.

Till Dramatensuccénsskrattframkallande höjder når emellertid inte ”Uppgång & fall”. Här har man valt att göra ett slags redovisande Ted talk av Strömquists material, föreläsningar som dock ganska snabbt spårar ur i såväl hetlevrade diskussioner som halvtaffliga musikalnummer. Det är mördande satir kring det västerländska kapitalistiska systemets förödande carpe diem-mentalitet, Ayn Rands egoistiska entreprenörsideologi, Chris O’Neills fullt logiska förälskelse i prinsessan Madeleine, vänsterns moralistiska självgodhet. Jodå, även vänstern får sig en släng av sleven.

Ensemblen jobbarpå tappert. Och, visst, stundtals är det absolut underhållande. Men det blir aldrig mer än lite småkul. Det känns som om föreställningen ännu inte riktigt hunnit sätta sig. Timingen, som bekant det kanske allra viktigaste när det kommer till humor, infinner sig bara några få gånger. Istället för bitsk satir blir det lite för ofta plakatmässig redovisning.

Men att bara redovisa Strömquist räcker ändå en bit. Hennes obarmhärtiga blick avslöjar tillräckligt för att ge gott om diskussionsmaterial efter att man lämnat teatern. Även den mest inbitna nyliberal borde här få sig en och annan tankeställare. Själv tänker jag, när jag går från teatern, att vi under 1900-talet såg en falsk vänsterideologi, kommunismen, falla samman. Kanske blir 2000-talet det århundrade då en lika falsk högerideologi, den regellösa rovkapitalismen, imploderar.

Men framförallt tänker jag på rådvillheten inför framtiden som föreställningen ger uttryck för; att den svenska satiren och den svenska vänstern tycks lida av samma problem: goda analyser, inga lösningar.