Caroline Gentele och Gabriella Lambert-Olsson har i elva år odlat sin speciella operakonst i gruppen Divine, där både respektlöshet och genuint allvar får plats.

Den tredje medlemmen har växlat, nu var det Annie Fredriksson som kompletterade. Jag tycker verkligen mycket om deras avspända men ändå proffsiga attityd till klassiska operaverk som ofta gör anspråk på att bli lyssnade på med sublimt allvar. Programmet är så uppsluppet och tjejigt respektlöst framfört att hela showen nästan blir en metaupplevelse där de framförda verken frikopplas från sitt ursprungliga sammanhang.

Men inte hela tiden; det genuina allvaret och den konstnärliga gestaltningen får också plats. Annie Fredrikssons framförande av Sibelius' "Flickan kom ifrån sin älsklings möte" lämnade ingen oberörd och den avslutande terzetten ur "Rosenkavaljeren" lyfte, trots den enorma utmaning som utomhusscenen tillsammans med bytet av en hundramannaorkester mot ett keyboard utgjorde.

Artikelbild

| Divine fick publiken i Parksnäckan att sjunga allsång i bland annat "O sole mio"

Divines speciella grej är ju att sjunga berömda operaverk arrangerade för tre kvinnoröster istället för det de egentligen är skrivna för. Deras röster kompletterar varandra och melodierna vandrar så mjukt från en stämma till nästa att man kommer på sig själv med att tänka att det är just så här som det här stycket bör låta. En understämma kan vara lånad från orkesterpartituret, men oftare är den nog skriven just för gruppen. Den som gör deras arrangemang borde få den uppmärksamhet han eller hon förtjänar! Musettas vals ("Quando m'en vo") ur "La Bohème" blev extra övertygande sjungen av tre Musettor, liksom Xerxes trefaldiga bön om skugga i "Ombra mai fu".

Spexigheten var aldrig långt borta. "Till havs" blev en vänlig underdrift med den traditionella hjältetenoren. I "O mio babbino caro" fick en ur publiken utvald och uppenbart överlycklig man i egenskap av "far" ta emot dotterns inställsamma bön. Nattens Drottnings aria ur "Trollflöjten" hade fått en svensk text som var en grundlig utskällning av en hemmaman som inte gör vad han ska och de tre damernas terzett ur samma opera (det är då de upptäcker den sovande Tamino) hade även den fått en vässad svensk text, till publikens förtjusning riktad till utvalda manliga godingar i publiken.

Allsång blev det också. Vi sjöng med i "O sole mio" (svår), "Vilja-sången" (lättare), "Fångarnas kör" (riktig Skansenlåt) och några till.

Ackompanjatören Erik Skarby gjorde en fantastisk insats genom hela föreställningen genom att på ett keyboard (och det är inte detsamma som ett piano!) följa och stötta den ostyriga trion genom allvar och skoj.