Det är mycket lekfull expressivitet i den danska gästspelande teater-, dans- och performancegruppen Don Gnus föreställning med den lockande titeln "A snowball´s chance in hell". Om man nu känner sig chanslös och nedsmält i det varma försommarvädret är det just sådana här poetiska och ickeverbala underfundigheter som kan få det försomriga vemodet att släppa en stund.

Den samspelta duon Jannik Elkaer (Don) och Kristoffer Louis Andrup Pedersen (Gnu) tar avstamp i allas vår urmoder, havet. I en inledande scen kliver de tyngdlöst bakom två genomskinliga skärmar. Och bubblar i en gammal kaffekanna som kanske blir till en syrgastub.

Men hur de sedan hamnar i 1920-talet och stumfilmen, det är lite oklart. Via en filmsnutt från strandmiljö kliver de fram på scenen. De får plötsligt varsin spotlight och en brun stor lådkamera med vev på scenen att förhålla sig till. Frågor uppstår ur deras agerande. Vem kan få mest utrymme i rampljuset? Vilken av dem ska regissera den andre? Och är kameran verkligen bara en kamera? Får den en klänning på sig kan den till exempel bli en kvinna med ostyriga tre ben. Eller kanske är den en automatisk cocktailmixer som fixar paraplydrinkar.

Artikelbild

| Bäst är duon Don Gnu när den brister ut i modern dans, stundom med breakdanceinslag.

Det är tätt mellan metamorfoserna på Reginateaterns lilla scen och förvandlingarna tilltalar onekligen fantasin.

Små stumfilmssnuttar med snirkligt inramade textrutor, ackompanjerade av struttig musik är nyinspelade, men har tydliga referenser bakåt i filmhistorien. Graffitin på en mur i bakgrunden är nutida, liksom genustänket i den romantiska slutbilden. Men rörelsemönstret hos huvudpersonen är Chaplins, med gång i stackato och småfjolliga hopp där hälarna möts.

Mest underfundigt är det i scenen där de båda aktörerna med mycket små fysiska medel gestaltar maktkamp och annat relationstrassel. Det blir en emotionell närstrid med mjuka vapen, igenkänningsbart för de flesta av oss.

Några i publiken dras in i romantiskt publikfrieri, blir tilldelade en blomma som varit någonstans under den ena dansarens kläder och överräcks med fingerfärdiga tår (sic!).

Duon talar aldrig utan använder sig av mycket mim. Ibland är det genialt, som när den enes armbåge försöker ta makten över den andres. Ibland blir det bara tramsigt och tyngande, longörerna växer, brister till slut och blir befriande dans. De båda är ytterst samdansanta och gränsande till akrobatiskt virtuosa.

Det är i de dansade partierna som de båda i Don Gnu är bäst. Det är då föreställningen verkligen lyfter.