Far (Göran Engman) och son (Kettil Medelius) arbetar tillsammans på en återvinningscentral eller Låtervinningscentral som det står på en av skyltarna. Under lunchtimmen är det stängt och duon har hela anläggningen för sig själva. Den timmen blir till en orgie i återvunnen 60-talsnostalgi med fokus på den musik som strömmade ur radioapparaterna.

Dialogen består till stor del av enstaka textrader från låtar som gjorts kända av artister som Brita Borg, Svante Thuresson, Siw Malmkvist, Lill-Babs och Jan Malmsjö med flera. Rekvisitan består delvis av kasserade prylar som nallebjörnar (Teddybjörnen Fredriksson) och studentmössor (Ein Student aus Uppsala) som ger mer eller mindre osökta anledningar att brista ut i sång.

Till och med den lunch som serveras premiärpubliken bland borden på Uppsala stadsteaters scen Intiman andas 60-tal. Det är kött, potatis och sås utan en endaste grönsak i sikte.

Artikelbild

| Lyser upp på scen. Göran Engman spelar pappan som fullständigt snöat in på 60-talet.

Föreställningen börjar en aning trevande och det dröjer en stund innan den sätter sig. Men när Göran Engman och Kettil Medelius väl bestämmer sig för att gå till botten med den den svenska 60-talsmusik som präglade inte minst Svensktoppen är de ostoppbara. Sånginsatserna är förvisso lite ojämna. Kettil Medelius klarar sig bättre än Göran Engman, som i en del låtar har lite svårt att träffa alla toner.

Men vad gör det? Föreställningen präglas genomgående av ett gott humör och lunchpubliken bjuds på underhållning, nostalgi och låtar som hörs alldeles för sällan. Både publiken och aktörerna trivs under den knappa timme som föreställningen pågår, ingen tvekan om den saken.

Två förgrundsfigurer från 60-talets nöjesliv hyllas med ett par blinkningar – de i år bortgångna Sven-Erik Magnusson och Hasse Alfredson. Engman och Medelius hinner också med att kommentera händelser i Uppsala, Sverige och världen med utgångspunkt i en genombläddring av Upsala Nya Tidning – som modskravallerna på Nybron i Uppsala och när SVT för första gången lyckades sända i färg utan nylonstrumpa.

Föreställningen utmynnar i ett inledningsvis som det verkar gravallvarligt råd från Göran Engman om hur man ska göra när allt känns kallt och hopplöst.

– Det är då man ska söka upp sitt inre 60-tal, utbrister han och det hela utmynnar i en final som antyder att det så småningom kan komma en uppföljare med fokus på det decennium som följde efter 60-talet.