"Vi lovar att inte spela någon ny låt". Mottot sattes tidigt i konserten och det var under två timmar i stort sett en Greatest Hits-föreställning. Herrar Anders Glenmark, Tomas Orup Eriksson och Niklas Strömstedt, tre killar i 60-årsåldern, har ju kända låtar så det räcker och blir över.

"När vi gräver guld i USA" - den självklara avslutningen på de fem extranumren, "Oslagbara", "Sista morgonen", "Blommor i sitt hår", "Då står pojkarna på rad", ja, hur många som helst. Och då kunde man ändå ha lagt på ett antal av deras respektive solohits. Efter den torra och heta sommaren satt förstås "Bara regn hos mig" fint, särskilt som vädrets makter verkligen motsade texten och bjöd på väta för samtliga under hela konserten. På något magiskt vis blev man ändå inte blöt, hur det nu gick till.

Publiken kunde dem också lika bra som artisterna visade det sig. Så fort den månghövdade medelålders åskådarskaran fick chansen så sjöngs det med. Det lät också väl så bra, Uppsala är inte för inte körhuvudstaden i landet.

Artikelbild

| Killgubbarna Anders Glenmark, Tomas Orup Eriksson och Niklas Strömstedt bjöd generöst när de besökte Uppsala.

"Världens äldsta pojkband" utropade trion själva från scenen. Och det är en bra beskrivning. Det fanns hela tiden något av en spjuveraktig inställning till musiken och de gav åtminstone sken av att verkligen älska att stå på scenen. Med varandra. De kompletterar också varann fint, och har ett bra samspel. Extra roligt med artister som kan prata med en publik på ett självklart sätt. Skratten var många, även de låga sexskämten fick passera.

Killgubbarna hade förstås ett bra band bakom sig, åtta personer starkt. Här fanns också kvällens enda kvinna, suveräna tromonisten Karin Hammar. Inget ont ord om Eric Gadd som hade den otacksamma uppgiften att vara förband helt solo, men nog hade det varit klädsamt att till den manliga trion haft en kvinnlig artist som förband!

Scenbygget imponerade med sitt effektiva upplägg. Inte minst var det nostalgiskt och roligt att se filmer från förr i bakgrunden, till exempel den magiska sommaren 1994 när svenska fotbollslanslaget välkomnades hem, med en Tomas Brolin som fånigt dansade omkring.

Botaniska trädgården är ett mycket bra ställe att ha konserter i, det fick vi än en gång uppleva. Luftigt, grönt och härligt, lite långsamt att ta sig ut ur i mörkret möjligen.

Artikelbild

| Eric Gadd hade den lite otacksamma uppgiften att agera uppvärmare.

Två timmar med starka hits gjorde att en nöjd publik vandrade hemåt. Hade man sedan gjort som BAO och haft med sig en dansbana också så. ..