Att vara kulturjournalist med scenkonst som specialområde är sannolikt den yrkesmässigt mest suicidala kombinationen någon kan välja idag. Med en näst intill anorektisk nivå på dagstidningarnas kultursidor i kombination med ett alltmer ekonomiskt utarmat scenkonstliv i landets regioner, är det ungefär lika svårt som att vara korvgubbe på en vegoresturang.
Denna mediebantning står i skarp kontrast till det faktum att runt sju miljoner personer i Sverige årligen besöker en dans- eller teaterföreställning. Många av dessa föreställningar finansieras med kommunala eller statliga medel utifrån de lovvärda kulturpolitiska mål som fortfarande säger att alla i Sverige ska ha tillgång till ett rikt kulturliv, oavsett var vi bor. Att sedan inte ge publiken teaterrecensioner som kritiskt granskar och informerar om vad som händer på dessa scener är i mitt tycke ett kulturpolitiskt ofullbordat uppdrag som förstås hänger samman med den accelererande tidningsdöden.
Detta har det redan skrivits mycket om i vår. Men vad kan vi då göra för att ge första hjälpen på en blödande teaterkritik? Ett sätt kan vara att våga undersöka nya former med ambitionen att göra den angelägen för fler.
Det var ambitionen när jag för drygt 15 år sedan startade upp teatersajten Nummer som sedan årsskiftet ligger nere. Det fristående uppdraget kom från Riksteatern och den dåvarande vd:n Thomas Lyrevik som förstod vikten av att utnyttja nätet som en viktig demokratibärare redan då, även om hans vision var att starta en sajt ”som lika gärna också kan skriva om mode”.
Året var det ännu ganska analoga 1999 och under tiden som följde kom Nummer att experimentera vilt med den sandlåda som öppnade sig med nätet. Det rörde sig om allt från publikpaneler till betygsättning av recensionerna och vad vi kallade kritikerbattles, allt i syfte att utveckla teaterkritiken: hur kunde man göra den mer interaktiv och förankrad i verkligheten? Vi lät också läsarna skriva vad vi kallade en ”motrecension”, en egen recension av recensionerna. När en läsare tyckte att vi skrev för korta recensioner bjöd vi in honom att skriva en egen. Redan 2003 introducerade vi också världshistoriens första svenska publikpris som röstades fram av våra läsare från hela landet.
Att lyhört lyssna på sina läsare och göra dem delaktiga i det redaktionella materialet är något som idag är en självklarhet i den nya gräsrotsjournalistik som har växt fram i sociala medier, men frånsett läsarspalter så var det ovanligare i den analoga erans media. I grunden var syftet med alla våra experiment att knyta teaterkritiken närmare läsaren, något jag hade lockats av att utforska alltsedan jag läste teatervetenskap på Universitet.
Men att tänka nytt är också att bli bemött med kritik. ”Kritikerbattles, det är ju löjligt att tro att sådana upptåg kan rädda teaterkritiken”, utropade exempelvis en journalistkollega provocerad under ett seminarium om just teaterkritikens framtid under den gångna Scenkonstbiennalen i Malmö i maj.
Visst kan det synas fånigt att låta två teaterkritiker mötas direkt efter en föreställning för att låta dem spontanrecensera den live i stereo inför publik, allt för att hinna före till och med sociala medier. Men när den traditionella kritiken är hotad, så var och är min övertygelse att just utmana den, söka andra rum – både mentala och fysiska. Det kan vara att gå såväl vertikalt som diagonalt, att bli än smalare men också än bredare. Nätet bjuder ju på båda möjligheterna.
Någon som utforskar sådana experiment i dag är bland andra UNT:s förra kulturchef Lisa Irenius, nu detsamma på SvD. Som när hon 2013 bjöd in UNT:s läsare att ta del av recensenternas skrivprocess. Den gångna våren ha hon istället – inte utan kritik – gett SvD:s läsare möjlighet att själva föreslå vilka böcker som ska recenseras.
Att tänka nytt inom en tidigare i huvudsak akademikerdominerad kulturjournalistik är inte lätt. Men om den ska överleva i den nya klickomanin så måste den våga utforska andra världar, även de tillsynes flamsiga. Annars blir vi kritiker ingenting annat än nekrofiler i Jurassic Park.
Ylva Lagercrantz Spindler
Kulturjournalist och tidigare chefredaktör för teatersajten Nummer (1999-2011)