Alla som var med på Bokens dag på Stadsteatern i november 2003 har nog Sigrid Kahles framträdande i starkt minne. Hon hade under hösten givit ut första delen av sin självbiografi ”Jag Valde Mitt Liv”. I inledningen läste hon ur boken och något dråpligare gick knappast att höra. Avsnittet handlade om London, där hon befann sig för språkstudier. Hon var på besök hos familjen Kahle. Och sönerna bara vällde fram, det dök upp pojkar från alla håll och kanter, det tycktes finnas hur många som helst. Publiken jublade. Den som valet till slut föll på var John, som sedan kom att bli hennes mångårige livskamrat. Tillsammans med diplomaten och chefen för Goethe Institut i München, John Kahle, lärde Sigrid känna en stor del av arabvärlden och även USA. De hade också gården Utmyrby nära Grillby tillsammans. Under Johns sista år bodde de i Uppsala. Maken skötte markservicen medan hans hustru ägnade sig åt det hon allra mest ville: att skriva.

Drömmen om att på heltid få ägna sig åt författarskap fanns där tidigt. Men det kom alltid något emellan. Det första bokmanuskriptet av hennes hand var vad som sedan skulle bli ”Från Indus till Hindukush”. Den skrevs av en 24-åring, som slets mellan sina intressen journalistik, teater och skönlitteratur. Sigrid Kahle var tidigt ute med sitt ifrågasättande att västerländska synsätt skulle vara norm för den övriga världen. Det var det mönster som feministerna sedan följde i sin ovilja att acceptera en patriarkalisk världsbild. Det var en påläst och väl förberedd resenär som förde pennan. Den personliga tonen lyste igenom, när också de egna vedermödorna fick vara med. Hettan, törsten, dammet och den brännande solen tog en del av utrymmet, medan platser och historia redovisades med stor omsorg. Vad Sigrid Kahle skapat var en väldig kärleksförklaring till Afghanistan. Samtidigt försökte hon utan några förutfattade meningar att förstå så mycket som möjligt av det främmande landet.

När texten äntligen publicerades i bokform var det 1994. Jag skrev om den i UNT och Sigrid Kahle kommenterade efteråt. Tänk om jag redan 1953 hade fått veta det du skrev, sade Sigrid. Om jag hade vetat. Att jag kunde, att jag hade något att säga, att jag ägde ett språk som bar! Då hade jag nog vågat satsa på att bli författare på heltid. Det var ett av våra första nära möten. Jag träffade henne många gånger, men lärde aldrig känna henne riktigt. Hon hade alldeles för mycket inom sig, av upplevelser, erfarenheter, kunskaper, känslor och tankar. Kanske kan man säga att hon var sin fars dotter på sitt alldeles eget sätt. Pappan var lärdomsbjässen och orientalisten HS Nyberg, om vilken hon skrev en fullmatad biografi, som kom 1991. Sigrid var också en personlighet av högsta karat. Hon kanske inte behärskade lika många språk. Men som människa var hon en kulturbjässe av osedvanligt märke.

Det var länge Svenska Dagbladet som var Sigrid Kahles tidning. Hon skrev understreckare, recenserade litteratur. Så småningom fick även Upsala Nya Tidning ta del av hennes artiklar. Jag var kulturredaktören, som tog emot det hon skrivit. Det var ofta långa artiklar. Och inte alla gånger lätt att få henne att gå med på, att en kultursida ändå inte kan rymma hur många ord som helst. Hon kom gärna upp på redaktionen och kryssade sig fram mellan boktravarna till mitt skrivbord.

Sigrid Kahles stora livsverk blev den självbiografi som hann utkomma i två delar. Den första, ”Jag Valde Mitt Liv”, avslöjade redan genom de upprepade versalerna i titeln åtskilligt om både upphovsmannen och bokens innehåll. Att det var ett storverk författaren givit sig in på, märktes lång väg. Här förenades det allra bästa i den uppsaliensiska bildningstraditionen med ett självständigt, kritiskt tänkande och en livståga av det obändiga slaget. Något som också kännetecknar fortsättningsdelen i år, ”Att vilja sitt öde – trots allt”. Bägge böckerna är självbiografi, memoar, rapport från ett i särklass innehållsrikt liv, skönlitteratur och essäsamlingar på en och samma gång. Allt präglat av den rappa och generösa stilkonst som är författaren Sigrid Kahles särmärke.

Inledningsvolymen börjar i Paris 1928 och slutar i december 1969. Under tiden hinner den ändra karaktär från att vara en barndoms- och uppväxtberättelse, en själsskildring, en tidskrönika från det akademiska Uppsalas 1930-tal, en dag- och resebok från inte minst arabvärden till en debattbok flera gånger om. Och som om inte det var nog, öppnar Sigrid Kahle också dörren till en för de flesta okänd värld i diplomatins hägn. Samtidigt som hon ger en ingående beskrivning av Tysklands efterkrigshistoria. Man fäster sig också vid interiörerna från professorshemmet. Berättelserna om föräldrarnas inte alla gånger lätta äktenskap. Porträttet av mamma Fannys självuppoffrande gärning ger lite perspektiv på turer, som också kan förekomma bakom en annars välputsat fasad i forskarvärldens Fyrisstad.

Diplomatåren börjar i Karachi i Pakistan, där Sigrid Kahle lägger grunden till en inhemsk nationalteater på urdu, något man kanske inte väntar sig av en hustru till en ambassadör, Nästa anhalt blir Bagdad. Till höjdpunkterna hör ett långt besök av pappa HS Nyberg med resor till Mesopotamien och de tidigaste spåren av vår egen civilisation. Från 1961 är det München som gäller och sedan USA. Memoarboken i år följer diplomatspåret men uppehåller sig även vid den stora vänkretsen. Barnen Marie-Louise och Fredrik får en hel del plats. Mest dock författarrollen, Sigrid Kahles oavlåtliga kamp för ett eget mentalt rum, där hon kan skriva. Med stor tillit till läsaren berättas också om en ofta sårbar självbild. Och om det mod som behövs för att ge sig det skönlitterära skapandet i våld.

Ändå är det inte svårt att se, att Sigrid Kahle efter många slingriga och krångliga turer hittade fram dit hon hela sitt liv ville komma. Den oegennytta, som också den ingick i hennes mångfacetterade personlighet, fick henne ofta att slå krokben för sig själv. Den grundmurade nyfikenheten och otåligheten gjorde nog sitt till. Känslan består dock, att hon inte skulle ha velat vara utan sitt ovanliga och många gånger trotsiga livsöde. Det innehöll mycket av strapatser, spänning och äventyr. Sigrid Kahle var en livets fribytare i ordets fullödigaste mening. Men ingen kan blunda för hur öppen hon samtidigt alltid var för sina medmänniskor. Man blev sedd av henne och kände sig betydelsefull i hennes närhet. Den generösa vänskapen byggde på förtroende och var en oskattbar gåva av bestående värde. Som det mesta när det gällde Sigrid Kahle.