Enligt sig själv har Klara Hellgren det absoluta drömyrket. Hon är violinist i Uppsala kammarsolister och konsertmästare för Uppsala kammarorkester, vilket innebär att hon får spela kammarmusik ungefär sjuttio procent av sin arbetstid.

− Och det är det som gör tjänsten så otroligt attraktiv, att få spela så mycket kammarmusik!

Hon fortsätter:

Artikelbild

− Annars har jag arbetsdagar som de flesta. Jag övar själv någon timme, repar med solisterna i fem timmar och sedan en timme själv igen.

Vi möts uppe vid anatomiska teatern i Gustavianum, en favoritplats för Klara Hellgren sedan kammarsolisterna gav konserter där för några år sedan. Själv bor hon liksom övriga medlemmar i Stockholm där repetitionerna också sker, men den största delen av deras verksamhet är förlagd i Uppsala.

Precis som i Abba-låten kunde Klara Hellgren sjunga innan hon kunde tala, och visste tidigt att hon ville bli ”sjungerska”. Men det var när hon som fyraåring fick gå på en violinkonsert med barn som spelade enligt suzukimetoden, på gehör och utan noter, som något tände till. Klara ville absolut börja spela fiol, och när familjen flyttade från Göteborg ut på landet hamnade de turligt nog granne med violinisten Peter Magnusson, stämledare i Göteborgs Operans orkester.

− Han blev min violinpappa. Jag var bara fem år men för mig var det helt naturligt att spela, det var mitt uttryck. Jag älskade tonen. Jag visste tidigt att det var något jag ville hålla på med i mitt liv.

Som barn fick hon möjlighet att studera på sommarkurser för Professor Sven Karpe, känd musikpedagog och far till Uppsalaprofilen Stefan Karpe. Efter en kort tids gymnasiestudier tröttnade Klara och sökte istället direkt in till musikhögskolan. Hon kom in, som sjuttonåring, och påbörjade en lång utbildning. Först på Musikhögskolan i Göteborg, sedan i London på Royal College of Music och till sist på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm där hon antogs till diplomutbildningen.

− På den tiden fick man avsluta sina diplomstudier genom att göra en solistdebut med en av stadens orkestrar. Så jag spelade Sibelius violinkonsert med Kungliga filharmoniska orkestern med Nils Erik Sparf som konsertmästare.

I dag är de två kolleger i Uppsala kammarsolister, och tillsammans med Bernt Lysell de tre konsertmästarna i Uppsala kammarorkester där Klara Hellgren nu spelat i fjorton år.

Vad är en konsertmästare?

− Det kommer från tyskans konzertmeister. En orkester utgår från ett slags kvartettformation i stråket, och konsertmästaren hade ursprungligen en primarieroll. Idag är man en direktlänk mellan dirigent och orkester: dirigenten vänder sig till konsertmästaren och denne förmedlar både verbalt och med kroppsspråk budskapet till resten av orkestern.

I kammarmusik har ni ingen dirigent, hur fungerar det?

− I kammarmusik har alla självständiga stämmor, så det handlar mycket om att alla förberett sig och läst partituret. Kammarmusik är en konversation, och det är det våra repetitioner går ut på, att hitta dynamik och balans. Det är ett snabbare forum än vad en orkester är. Här måste alla vara på tårna, ha sin röst och vara beredda på att följa och leda om vartannat.

Med sig när vi ses har Klara Hellgren sitt instrument, en violin från 1773 byggd av italienske Antonio Gragnani. Han är lite yngre än Stradivarius, och därför något billigare, men fortfarande hisnande dyr. Är det någon skillnad i kvalitet då, på ett gammalt dyrt och ett nyare instrument?

− Det där är ju alltid en tvistefråga. När man gjort blindtest så vinner ofta de nya. Jag tror att det beror på att helt färska violiner ofta klingar väldigt mycket, medan äldre instrument har utvecklats under många år och har fler färger, mer komplexitet. Men om man bara lyssnar snabbt så tycker man ofta att de nya har ett maffigare sound.

Själv har hon fått turen att låna sin violin av Järnåkerfonden som har ett antal högt värderade instrument.

− Annars får man välja mellan att ha en lägenhet i Stockholm eller en fiol, skrattar Klara Hellgren.