De första judarna kom till Uppsala i början av 1700-talet för att undervisa kristna teologer i hebreiska. De kallades språkmästare.

Den främste av dem, Moses Aron, tog namnet Johan Kämper efter dopet, men i likhet med de andra språkmästarna levde han med sin familj i social misär och fick ingen egen grav, trots att han hade övergått till kristendomen.

Den förste jude som fick bo och arbeta vid Uppsalas universitet utan att döpas var Robert Rubenson.

Artikelbild

Först. Robert Rubenson (1829-1902) var den första juden som fick arbeta och bo i Uppsala utan att behöva döpas först. Han var meterolog vid Uppsala universitet.

Han undervisade i meteorologi vid Uppsala Universitet i mitten av adertonhundratalet. När de medborgerliga rättigheterna för Sveriges judar hade ökat kom fler judar för att verka vid universitetet som professorer eller docenter. Samtidigt kom också judiska köpmän.

Judarna i Uppsala tillhörde Mosaiska församlingen i Stockholm där deras söner omskars, blev bar mitzva (motsvarar kristen konfirmation, reds anm), gifte sig och begravdes.

Efter Kristallnatten 1938 fick Mosaiska församlingen i Stockholm tillåtelse av svenska regeringen att ta emot 500 judiska flyktingbarn, på villkor att barnen endast vistades i landet för en kortare tid och att församlingen åtog sig ansvaret.

När pojkarna kom till Gillbergska barnhemmet vid Tullgarn i Uppsala, bekostade församlingen i Stockholm därför hyra och lön för en föreståndarinna och en summa för deras underhåll. Resten samlades in från uppsalaborna som frivilliga gåvor.

Till skillnad från de intellektuella judarna som skulle vägras asyl vid Bollhusdebatten den 17 februari 1939 utgjorde barnen inget hot.

I Tullgarns barnhem erbjöds från början ett hem för sex judiska pojkar, men i själva verket fanns omkring 15 pojkar ständigt där under barnhemmets sjuåriga existens. Mosaiska församlingen avlönade en lärare som kom till Uppsala för att undervisa pojkarna i hebreiska och judendom. Även Uppsalas bofasta judiska barn, flickor och pojkar, fick delta i undervisningen.

Efter Andra världskrigets slut, när flyktingar med främlingspass förbjöds bosätta sig i bl a Stockholm, Göteborg och Malmö med förorter kom ett par hundra överlevande judar till Uppsala.

År 1946 bildades två judiska föreningar: den socialistiska Kulturvinkel (många hade varit sk bundister i Polen) och den sionistiska Judiska Committéen. I varje förening fanns ett femtiotal medlemmar, drivande krafter i Kulturvinkel var Tobias Amster och Ber Perelmuter och i Judiska Committéen docenten i historia Hugo Valentin. Till en början existerade de båda föreningarna parallellt. Men så småningom blev sionisterna starkare och de båda föreningarna slogs samman till Judiska Föreningen i Uppsala med Valentin som ordförande. Vid den här tiden hade han blivit professor i historia vid Uppsala universitet. Hans bild sitter idag på väggen i föreningens lokal, intill fotot av sionismens fader, Teodor Herzl.

Den första föreningslokalen fanns på Trädgårdsgatan 16. Det var en omodern dubblett som Judiska föreningen förfogade över mellan 1948 och 1974 då man för första gången flyttade - till Dalgatan 15. Flyttningen hade föregåtts av många år av ekonomiska bekymmer för hyran. När Abraham Grienspan 1951 kom till Uppsala blev han kantor och så småningom, efter Isak Rosenfeldt, också föreningens ordförande. Fram till idag när han har fyllt 95 år leder han gudstjänsterna .

Innan föreningen fick fast lokal fick torahrullarna som ursprungligen härstammar från en nedbränd tysk synagoga förvaras i olika familjer. De fraktades då i en uppsydd väska. Men när gudstjänstrummet på Trädgårdsgatan inrättades beställdes ett skåp i särskilt utvalt trä och en böneplint från en finsnickare. Det röda sammetsförhänget till arken lagades med infälld grön sammet av sykunniga kvinnor som hade överlevt Auschwitz. Mässingsarbetena utfördes av en annan överlevande, Samuel Weitz.

Under mer än tjugo år blev de två rummen en samlingspunkt för Uppsalas judar, där kvinnor och män inte blandades under gudstjänsten. När föreningen flyttade började man av utrymmeskäl tillämpa att män och kvinnor satt tillsammans.

Det var alltså de överlevande som byggde det som idag är den Judiska föreningen i Uppsala. Bland dem fanns inga gamla. Och inga barn.

Men jag minns hur det var att komma till de judiska festerna i mitten av 1950-talet. Den kärlek jag möttes av gjorde att jag ville klä ut mig till drottning Ester: judinnan som räddar sitt folk. En sådan drottning skulle jag ha velat vara under den farliga tiden, så mamma inte hade behövt svälta och mormor och morfar inte hade behövt gasas ihjäl.

Religionsundervisningen som hade börjat med krigsbarnen fortsatte in på 1960-talet. Vi var ett litet gäng som samlades efter skolans slut, om torsdagarna i Balderskolans lokaler.

Judiska föreningen erbjöd från början sina medlemmar religiösa, kulturella och politiska program. Också dagens stadgar fastslår att främjandet av sådan verksamhet är föreningens syfte. I samband med de religiösa helgerna bjuds fortfarande på traditionella fester, man anordnar författar- och musikaftnar och politiska debatter.

Men en ständig följeslagare till vår förening är och har genom alla år varit kampen för överlevnad. Den ungdomsförening som startades i slutet av 1960-talet av flyktingar från Polen och Tjeckoslovakien är just nu vilande.

En verksamhet som heller inte är livaktig är den som fanns medan våra seniorer, de som för 70 år sedan bildade föreningen, samlades för att umgås med varandra.

År 2000 invigdes ett judiskt kvarter vid begravningsplatsen i Berthåga. Där växer nya stenar upp för varje år. Och just i höst har en större sten än de andra rests av Judiska föreningen i Uppsala.

Den är ett minnesmonument över våra släktingar som mördades under nazismen och som därför inte fick några gravar.

I Tullgarnsparken finns sedan år 2010 en blommande stol i bränt tegel. Den heter Poetisk viloplats och är ett minnesmonument skapat av konstnären Ulla Viotti, uppfört på Judiska föreningen i Uppsalas initiativ och bekostat av Uppsala kommun.

Monumentet hedrar minnet av de judiska ungdomar som kom till Uppsala från nazismens Europa och som gav sina arbetsföra liv till Uppsala stad. Här slet de vid fabrikerna, här bodde de under mycket enkla förhållanden, men lyckades ändå lotsa sina barn genom studentexamen och in på Uppsala universitet.