• fredag 24 mars 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Tillbaka efter semester med en Silly-analy... Rinkside Rinkside
Vädersponsor:

Massor av svensk jazz

Recension Björn G Stenberg dyker ned i jazzfloden och hittar ett par feta fiskar.

När det gäller skivutgivning är svensk jazz oerhört produktiv. Det ko0mmer ett gäng plattor med jämna mellanrum, alltid roligt att vaska runt i högarna. Tendensen är oftast densamma, vi har ett stort gäng duktiga musiker, men de är allt som oftast traditionsbärare snarare än förnyare. Så också denna gång.

Men först den mest glädjande artisten denna gång, gitarristen Samuel Hällkvist, uppvuxen i Dalarna men numera bosatt i Köpenhamn. Han var 2010 års Jazz i Sverige-artist och har på nya ”Variety of Live” samlat namnkunniga musiker från andrar områden och tre världsdelar, vad sägs om Richard Barbieri, Pat Mastelotto, Guy Pratt, Yazz Ahmed och Yukiko Taniguchi?!

Musiken är likaså eklektisk, ”alkemistisk” säger han själv, men aldrig spretande. Hällkvists gitarr ligger i förgrunden men han ger ordentlig plats åt sina medmusikanter. Musiken är ganska genomkomponerad med suggestiva klanger, med en del fria vidder. Genrelös på ett sätt som jag önskar att fler svenska musiker kunde anamma. Detta kommer att snurra länge i lurarna!

En annan favorit är Jakob Norgren Jazz Orchestra, ett storband som spelar musik av bandledaren. Det är välskriven, muskulös och intrikat musik som svänger fint och har Jonas Kullhammar som främste solist. Här finns många guldklimpar att vaska fram.

Traditionsbärarna är många och alltid skickliga musiker, och lite förnyelse skymtar här och var. Petter Bergeanders pianospel gifter sig med Martin Höpers bas och Robert Mehmet Sinan Ikiz (puh!) trummor på albumet ”The Grand Dance”, där storstadskänslan andas lite svensk folkton. Halperin-Nyberg Connection förvaltar arvet efter Lennie Tristano, som saxofonisten Johnny Halperin spelade med, på albumet ”Snow Tigers”. Här får han god hjälp av gitarristen Pål Nyberg, basisten Robert Erlandsson och trummisen Andreas Fryland. Habilt, kärleksfullt men inte så jättespännande.

Stockholm Chamber Jazz tar upp arvet efter de gränsöverskridande försöken mellan jazz och klassiskt. Klarinettisten Staffan Mårtensson spelar Mingus, Monk, Bach och Fauré tillsammans med pianisten Lennart Simonsson (i Trio X i vanliga fall) och basisten Jan Adefelt, låter riktigt fint. Det gör också Emily McEwan på ”In the wee small hours” där hon sjunger skönt intimt tillsammans med pianisten Jonas Österholm och basisten Josef Kallerdahl.

Sist men inte minst då Peeping Tom med albumet ”Four girls”. Ingen kan anklaga kvartetten för att göra det tillrättalagt. Det är full fart i fyra långa kompositioner där frispelet blomstrar i lyhört spel.

Missa inte Carla Bley för resten i november på Konserthuset.