Han hänger med, den gamle ordekvilibristen, romantikern och häcklaren Anders F Rönnblom. Det är frågan om det finns någon så produktiv artist i Sverige som han. Han är inne på sitt femte decennium men har gjort hur många album som helst. Och han fortsätter oförtrutet. Förmodligen betyder hans hängivna fanskara i ”F-Heads” mycket för att han ska orka vara så produktiv. Förmodligen lär han aldrig bli så där riktigt stor, eller som han sjunger: ”Vem fan vill bli folkkär och citat i en fyrkant, När det går att vattna liljor vid paradisets stränder”.
Man kan tänka sig att han kunde ha blivit en Peter LeMarc eller Ulf Lundell från början. Nu blev han inte det. Om det nu beror på att han inte riktigt brydde sig om att skriva radioanpassat och hitbetonat eller att han vartefter blev alltmer trött på det enkla. Från början fanns en aura av ett slags naiv popvisesångare över honom. Debuten ”Din barndom ska aldrig dö” var ett typiskt exempel på hans tidiga karriär.
Nu har han fullbordat sin F-trilogi med albumet ”The Subliminal Solo Inferno”. Tillsammans med de två tidigare titlarna ”The Caviar pizza man is back” och ”The Cosmopolitan cupcake conspiracy” ges de ut i en upplagebegränsad box med namnet ”Trilogin Landet Folket jaget”. Det är 42 låtar, sammanlagt 3 timmar musik.
Trots albumtitlarna är det allra mesta på svenska. Få kan som han få till sådana hisnande vändningar i texterna och så självklara melodier. Jag häpnar fortfarande att det kan komma ut så mycket från en enda penna (eller tangentbord eller vad det kan vara). Visst kan han låta lite manierad emellanåt, men det är liksom hans stil. Han framstår fortfarande som ett slags rockrebell, bra gjort efter så lång tid. Men så är han egentligen ensam i sin nisch också.
Egentligen har han inte förändrat eller förnyat sin musik sedan debuten, det är mest texterna. Men det spelar heller liksom ingen roll. Senaste ”The Subliminal Solo Inferno” passar väl så bra in i ramarna. Ändå är det roligt att få ett knippe nya låtar att ta tag i. Han sjunger så bra fortfarande också.
Musikerna växlar med undantag av Björn Rothstein som finns med på alla tre. Uppsalagitarristen Peter R Ericson medverkar på den senaste och tillhör hans trogna livekomp. Bland övriga namn finns Jesper Lindberg, Jenny Roos, Lisa Nordell och Björn Aggemyr.
I mer än fyrtio år har jag följt honom och jag hoppas att det dröjer länge än innan vi skiljs. Särskilt när det fortsätter att vara så bra som här.
Bästa låt: ”Indianer”