Krönika Den som gör en resa har alltid ett par generaliseringar att bjuda på. I Berlin är sovjetkitschen till för turisterna, i Sankt Petersburg verkar den främst vara avsedd för hemmapubliken. Hotellet säljer en fickplunta med röda stjärnan; i bokhandeln hittar jag väggkalendern ”SSSR – Vårt fosterland” med bilder av Lenin, Stalin, Chrusjtjov, Gagarin och en stolt mönsterarbetare.

Eller vänta nu – i vilken stad och vilket århundrade befinner jag mig? På taket till den där byggnaden står det ”Hjältestaden Leningrad” med stora neonbokstäver, hedersnamnet som staden fick efter den belägringen under andra världskriget. Komsomol finns inte längre, men bussen jag åker med kör längs Komsomolgatan. I slutet av samma gata öppnar sig Lenintorget, och där står han, Lenin, med kepsen i rockfickan och pekar med hela handen. På statyns svarta sockel ligger två färska röda nejlikor.

Av allt att döma är det fortfarande Lenins stad, inte Putins. Presidenten får nöja sig med att framträda på kaféts något suddiga TV-bild. Lenin agiterar på bronsreliefen i den skräpfria och ogästvänliga tunnelbanan. Den där fabriken heter ”Leningrads metallindustri” – och som inte det räckte sitter det två runda symboler bredvid fabriksnamnet med Leninhuvud, röd fana plus hammare och skära; samma symbol som jag känner igen från Pravdas tidningshuvud. Deras färg är nästan lika färsk som nejlikornas.

Eller vänta igen. Jag var för snabb när jag jämförde Petersburg med Berlin. För att jämförelsen ska hålla borde jag föreställa mig att Ryssland hade varit ockuperat i 40 år och nu sålde ockupationsmaktens symboler i form av kitsch till turisterna.

Och är det verkligen det förflutna jag ser? Varje gång jag går ner i tunnelbanan tänker jag att jag får en skymt av framtiden. Direkt innanför dörrarna finns samma säkerhetsbågar som på en flygplats – resenärer med pacemaker varnas – och bakom dem står två väktare. Om du är ofarlig hörs ett bekräftande bupp. I april förra året sprängdes en bomb i Petersburgs tunnelbana; 11 människor dödades. Det krävs inte många terrorattacker för att liknande säkerhetskontroller ska bli en del av vardagen även i andra städer.

Det enda vänliga, avspända ansikte jag ser under fem dagar hör till en person som gör något som ser riskabelt ut. En kväll står han mitt på paradgatan Nevskij Prospekt med ett handtextat plakat. ”Frige de politiska fångarna”, har han skrivit. ”I en stark stat behövs verklig konkurrens i politiken. I en rättsstat kan det inte finnas politiska fångar.” Jag frågar vilka reaktioner han har fått från de förbipasserande.

– Folk har handlat te åt mig eller viftat med en knuten näve för att visa sitt stöd. Ingen har varit fientlig.

Vad vill du uppnå?

– I Ryssland är man inte van vid en fri politisk debatt. Jag hoppas få folk att tänka att allt inte är okej.

Några problem med polisen säger han sig inte ha haft, men när jag pratar med honom ser jag att han har tejpat en svart liten kameramodul på skylten. Han vill kunna visa att han står där ensam. Redan tre personer räknas som en demonstration. Eftersom han inte kommer från Petersburg får han bara stå där under tre dagar, förklarar han, sedan måste han lämna stan.

Nej, en sista gång måste jag korrigera mina generaliseringar. Han är inte den enda personen som ler. Det pågår också någonting på andra sidan Nevskij Prospekt. Mellan pelarna i det enorma, mörkgrå Barclay de Tolly-monumentet spelar ett litet rockband – och folk spontandansar som tokiga. Det är också Sankt Petersburg.