Den narrativa situationen är först lite luddig men allteftersom får den skarpare konturer.

En skrivande kvinna återvänder av oklar anledning till hemstaden Malmö. Där tillbringar hon sommaren hos sin mamma som är nykter alkoholist. Någonting gör ont men måste likväl berättas. Hon börjar därför berätta om sig själv och sin frånvarande lillebror. Man börjar ana att det handlar om en skuld som det inte går att göra sig fri från. Samtidigt berättar hon en smått gotisk historia om en baron och en varg och ett annat syskonpar i ett annat sekel. Småningom visar det sig att de två berättelserna på olika plan speglar varandra.

Hanna Nordenhök har med ”Asparna” skrivit sin mest lättillgängliga roman hittills. Debutromanen ”Promenaderna i Dalby Hage” var mästerligt vacker men svår att greppa också för finsmakare. Samma sak gällde ”Det vita huset i Simpang”. Och även om Nordenhök närmar sig historien i ”Asparna” på ett liknande sätt som i sina tidigare romaner så är berättandet den här gången mycket rakare. Kanske eftersom hon denna gång låter berättaren förtälja sin egen historia i stället för att som innan berätta om sina gamla släktingars livsöden.

Då och då ekar det stundtals högtidliga tilltalet lite ihåligt. Men för det mesta finns det en poetisk och mystisk betongkärna som skapar en känsla av något obehagligt och avgörande.

”Asparna” är en roman som är inspirerad. Gång på gång tänker jag på diverse böcker och hela författarskap som jag gillar. Samtidigt vill jag kalla roman personlig.

Apropå inspirationskällor så går det inte att läsa ”Asparna” utan att ständigt tänka på författaren P.O. Enquist. Här finns stort sett allt som är utmärkande för vissa av Enquists böcker och till viss del hans författarskap i stort. Särskilt kortromanen ”Nedstörtad ängel” och dramat ”I lodjurets timma” är tydliga inspirationskällor till ”Asparna”. Det går inte att förneka.

Samtidigt går Hanna Nordenhök lite för långt och till hälften är ”Asparna” en hopbakad efterapning både vad gäller stil och story av dessa två. Hon borde ha sopat igen spåren bättre.

Trots detta är ”Asparna” en klart lysande roman som står stadigt på egna ben. Och ska jag vara ärlig är jag grön av avund på Hanna Nordenhök som har kommit så nära att skriva en bok av P.O. Enquist.

Förutom att vara hennes mest lättillgängliga roman hittills är ”Asparna” dessutom hennes bästa.