• fredag 31 oktober 2014
Kareby guldfavorit Bandybloggen Bandybloggen
Vädersponsor:

Svensk frälsning i Brasilien

Två svenskar grundade en av Brasiliens mäktigaste frikyrkor. Erik Jennische har läst en reportagebok som avslöjar mer än man kunde ana.

I Kajsa Norells Halleluja Brasilien - En resa till knarkgängens, favelans och den helige andens land blir man ständigt påmind om hur historieskrivningen missar delar som inte passar ihop med det sekulära Sverige.
När de svenska pingstvännerna Gunnar Vingren och Daniel Berg 1911 steg i land i Belem, den stora hamnstaden vid Amazonflodens mynning, utan pengar, kunskaper i portugisiska eller kontakter, var det startskottet på bygget av Brasiliens i dag kanske största frikyrka - Assamblea de Deus - Guds församling.

Snart hade de döpt sina första 20 medlemmar och grundat den första församlingen. De åkte längs Amazonfloden och kusten söderut för att samla följeslagare och grunda församlingar. 1930 var de 14 000 medlemmar, i början av 60-talet 700 000, 1990 två miljoner, och i dag mellan 10 och 17 miljoner.
Församling hanterar enorma summor pengar och dominerar det evangeliska nätverket i kongressen, en stark bromskloss för all liberal lagstiftning om abort och hbtq-rättigheter, men en lättköpt röst i de flesta andra frågor.

Men Norells bok är ingen rak historieskrivning om Guds församling med ett indignerat slut, utan ett spännande reportage bortom förutfattade meningar om moraliserande, protestantiska sekter som växer bland soporna i den latinamerikanska fattigdomen.

Texten har två bärande berättelser. Den första handlar om hur församlingen sprider sig bland Brasiliens mest marginaliserade som fräls, döps och får hjälp att börja om. Livsreglerna är enkla; kom till kyrkan, klä dig propert, var trogen, upprätthåll skillnaden mellan män och kvinnor, drick inte och slå inte din fru eller dina barn. Följer man dem får man tillgång till kyrkans nätverk och möjlighet till jobb. Guds församling har sedan Vingren och Berg steg i land varit en väg ur fattigdomen för miljontals brasilianska familjer. Varför skulle man inte imponeras?

Den andra berättelsen handlar dock om vad som händer när man bryter mot församlingens normer. Frida Vingren, Gunnars hustru, organiserade det sociala arbetet, bönecirklarna, söndagsskolan och var redaktör för rörelsens tidning. Hon frälste till höger och vänster och ledde gudstjänster och friluftsmöten på Rios stränder. I Norells beskrivning är hon rörelsens nav de första decennierna. Men när hon också ville bli pastor, tog det stopp.
Konflikten mellan henne och de svenska och brasilianska pastorerna förlamade hela rörelsen åren kring 1930. Lewi Pethrus själv kallades till Brasilien, och man fann en lösning i att överlämna Guds församling till de brasilianska medlemmarna.

Men i pingströrelsens historieskrivning är överlämnandet typiskt nog bara en framsynt åtgärd för att låta lokala krafter ta över. Konflikten förtigs, motståndarna hyllas och Frida Vingren är helt bortglömd. Norells reportage är därför viktigt både som historieskrivning och upprättelse, och berättar långt mer om både Sverige och Brasilien än vad många skulle vilja.

 

Kultur & Nöje