Vad är egentligen vitsen med att tacka? Nu menar jag inte vardagliga hövligheter som att tacka för maten, eller om någon plockar upp ett hårspänne man tappat.
Snarare undrar jag över det rätt ymniga bruket av ”författarens tack” i slutet av böcker. Ni vet: Ett stort tack till alla proffsiga medarbetare på Albert Bonniers Förlag (Mari Jungstedt i Den farliga leken), till Jonas Gardell – för krisutlåning av dator samt barnvakt när tiden var knapp och nöden stor (Maria Sveland i Att springa) och till Therese Uddenfeldt – utan dig hade ingenting varit möjligt (Jan Wallentin i Strindbergs stjärna).

Visst, jag förstår att den författare som skriver tacket i första hand vill uppmärksamma personer som haft betydelse för bokens tillkomst. Ge dem en litterär blomma, en gest i ord: du är viktig för den här boken, du är viktig för mig.
Och, skulle man kunna tillägga: du är viktig för mina läsare, som härmed får veta att jag känner dig! För är inte tacken även en sorts positionering? Ofta är det kända namn som står där: andra författare, kulturpersonligheter, journalister, självklart med både för- och efternamn redovisade (inte lika kul med ”Jonas” som med ”Jonas Gardell”). Och budskapet blir tydligt: den här författaren har ett betydande nätverk, och umgås med eliten.
Sedan är det här med familjen, och vännerna. Det tycks vara viktigt att förmedla att man har just det. Familj, och vänner. Också det en form av positionering, skulle man kunna påstå: jag är normal, jag har familj och barn och kärlek i mitt liv.

Kul att de har familj, författarna, absolut, men själv är jag mest intresserad av vad de har skrivit. Eller ja, det är klart att det finns ett skvallervärde i uppgifterna, något annat vore ju löjligt att påstå. Och enligt en litteraturvetare jag kom att diskutera författartacken med häromdagen, har detta med personliga uppgifter kommit att bli en del av vissa genrer. Lite privat info om författaren ingår ofta i konceptet. Man ska få veta något om den som skrivit boken, kanske för identifikationens skull – det här är påhittat av en person som liknar mig, och som skriver för mig.

Möjligen undrar jag ändå mest över varför förläggarna, redaktörerna och agenterna så ofta tackas. Dom gör väl ändå bara sitt jobb? Och får hyfsat betalt för det. Klart att en redaktör ska läsa, ge kritik och skriva bra baksidestexter, det ingår. Och klart att man kan tacka dem för hjälpen, men måste det stå i boken? Framstår inte det mest som ... insmickrande?

Ja, jag hade tänkt avrunda nu. Och vill då förstås passa på att tacka chefredaktör Lars Nilsson som gör ett så himla bra jobb med att leda UNT, kulturchef Lisa Irenius som är så bra och som ger mig den här platsen att skriva på, inspiratören Lena Köster och alla andra på UNT:s kulturredaktion och sist men inte minst min älskade gubbe J. För ja, jag har man och barn och kompisar, jag med!