Boken domineras av fotografier på tatuerade människor och ackompanjeras av texter som dels lyfter fram de individuella historierna bakom motiven och dels redogör för tatueringens historia. Innan arbetet med tatueringsboken kallade Elisabeth Åsbrink (bilden) sig tatueringsblind: hon kunde inte se skillnad på en bra och en dålig tatuering. Men ju fler tatueringar hon såg och ju fler människor med tatueringar hon träffade desto större skillnad såg hon också på motiv och utförande. Till slut handlade det inte längre om varför man tatuerar sig, utan varför man inte gör det. 
Men samtidigt som dessa bläckbilder är vanligt förekommande i dag så väcker de starka känslor, något som författaren själv känner igen sig i.
– Mitt första förhållningssätt till tatueringar utgjordes av referenser till förintelsen, till människan som objekt och som uttryck för ett förtingligande, berättar hon. Men under arbetet med Bläck har jag förstått hur tatueringar används för att göra individen mer unik och mindre lik alla andra.

I boken skriver Elisabeth Åsbrink om hur tatueringar ofta förknippats med det som är farligt och ruffigt, med sjömän och kriminella. I vissa fall ses de även som en underklassens utsmyckning.
– Äldre generationer har en annan referensram och tatueringar uppfattades ofta förr som oanständiga. I dag använder vi inte begreppet anständighet på samma sätt men till viss del lever det där kvar, säger hon.

Även den smärta som det innebär att smycka sin kropp med en tatuering kan påverka attityder kring konstformen. Elisabeth Åsbrink menar att vi lever i ett ”Alvedon- och cykelhjälmssamhälle” som innebär att vi vanligtvis upplever en stor rädsla för smärta.
– Smärtan utgör en del av att bilden blir ett med ens kropp och vid en tatuering så utsätter man sig frivilligt för den smärtan, under kontrollerade former, säger hon.

Det var i arbetet med tatueringsboken som Elisabeth Åsbrink själv fick upp ögonen för tatueringar som konst. Hon menar att det är det egna uttrycket, integritet och hantverksskicklighet som skiljer den bra konstnären från den dålige. Det gäller för tatueringar precis som för vilken annan konstform som helst. Men det unika med just den här konstformen är att man arbetar på ett material som förändras och till slut dör.
– Det finns en förgänglighet där, säger hon. Det är något väldigt vackert med det.