• söndag 23 november 2014
Matchtipsen - 23/11! Holmgrens innebandy Holmgrens innebandy
Vädersponsor:

Timbuktus världsarv hotat av islamistrebeller

ESSÄ. Flyktingar från det isolerade norra Mali vittnar om att rebeller har förstört unika byggnader och förbjudit tuaregerna sin kultur. Sinnebilden för världens ände, Timbuktu, har hamnat i fokus sedan Frankrike sänt trupper till Mali.

"Det finns i Timbuktu ett stort antal domare, lärare och präster, samtliga utnämnda av kungen. Denne sätter stort värde på bildning. Många handskrivna böcker från Barbary säljs också här. Denna försäljning ger större inkomster än all annan handel här.”
Så skrev Leo Africanus i sin bok Historia och beskrivning av Afrika som publicerades år 1600. Africanus var arab från Grenada i Spanien och hamnade på äventyrliga vägar hos påven. Denne gav honom i uppdrag att skriva en bok om Afrika. Den innehåller bland mycket annat en av de äldsta kända skildringarna av staden Timbuktu i Afrikas inre.

Staden var unik i sitt slag och, precis som Leo Africanus påpekade, känd för sina böcker. Omkring 300 000 uråldriga, historiska manuskript i varierande skick uppges fortfarande finnas där. Det rör sig om religiösa skrifter och medeltida vetenskapliga verk. De förvaras i privata hem eller i resterna av det som en gång var bibliotek. De utgör en kulturskatt av ofantligt värde. Ingen har systematiskt gått igenom dem.
I dag förknippas Timbuktu med den islamistiska ockupationen av norra Mali, där staden ligger. Den inträffade för cirka ett år sedan, i efterdyningarna av maktskiftet i Libyen. Militanta islamister med en jihadistisk agenda försåg sig med vapen ur den störtade diktatorn Gaddafis arsenal och erövrade snabbt enorma territorier i grannlandet. Det betyder att Timbuktu äntligen har hamnat på kartan, men på sorgligast möjliga vis. Staden har i århundraden representerat världens ände. En okänd metropol färgad av mystik. I dag är den skådeplats för kriget mellan islamister och de franska styrkor som sedan mitten av januari bekämpar dem.

På en gata i stadens centrum finns ett hus som hade ett särskilt värde för de utländska besökare som tidigare, före islamistockupationen, besökte Timbuktu. Uppfört i soltorkad lera med en sliten men vacker trädörr. Ovanför dörren sitter en skylt med texten, i översättning: ”Major Alexander Gordon Laing. Utforskaren som till priset av sitt eget liv nådde Timbuktu 1826.” Skylten sattes på plats 1963 av The Royal African Society till minne av att äventyraren Laing hade tagit sig till staden. Han var en av första européerna som lyckades med det. Han bodde i huset och vårdade de skador han hade ådragit sig på resan. Ovetande om att han snart skulle dö, rånmördad.
Timbuktu betraktas allmänt som tuaregernas huvudstad. De har funnits där sedan platsen först bebyggdes någon gång på 1100-talet. Tuaregerna är ett nomadiserande berberfolk med mycket karaktäristisk kultur. De har i alla tider försörjt sig på handel genom Saharaöknen kombinerad med får- och kamelskötsel.

Många har under århundradena blivit bofasta i Timbuktu dit också flera andra västafrikanska folk har sökt sig. På 1300-talet blev staden Maliimperiets viktigaste metropol och det var då man började bygga de mäktiga moskéer och mausoleer som fortfarande är unika för den delen av Afrika.
Det är ingen tillfällighet att Timbuktu har blivit sinnebilden för en avlägsen och otillgänglig plats. En hemlig ort i världen dit många har velat resa för att undkomma en problematisk hemmasituation. Staden är belägen strax norr om floden Niger just där Saharaöknen börjar eller slutar, beroende på varifrån man kommer. De mytiska ryktena om att Timbuktu vältrade sig i guld uppstod på 1200-talet och florerade som vandringssägner i Europa i flera hundra år.

År 1618 etablerades ett företag i London med syfte att göra affärer med Timbuktu. Den första handelsexpeditionen som skickades i väg förolyckades. Samtliga deltagare massakrerades av fientlig lokalbefolkning. Den andra expeditionen åkte vilse. Den seglade upp för Gambiafloden i stället för Niger och kom aldrig fram. Från början av 1700-talet och ett par hundra år framåt försökte den ena efter den andra äventyraren att ta sig till Timbuktu. De flesta stupade i öknen. De som kom hem med oförrättat ärende vittnade om fasansfulla strapatser där de hade tvingats dricka kamelurin för att överleva. Mungo Park, som har gått till historien som en av de stora upptäcktsresandena i Västafrika, seglade nedför Nigerfloden 1805 men missade nesligt Timbuktu. Park hade inte tid att gå iland. Han hade fullt upp med att skjuta prick på anfallande fiender i kanot. Resan slutade med att samtliga i sällskapet dog. Mungo Parks kropp påträffades aldrig.

Timbuktus gäckande hemligheter trissade upp nyfikenheten i Europa och år 1824 utlyste det geografiska sällskapet i Paris en belöning på 7 000 franc och en guldmedalj värd 2 000 franc till den som kunde ta sig till staden och hem igen med en sann historia att rapportera.
Den skotske resenären Gordon Laing beslöt sig för att kamma hem belöningen. Han avreste från Tripoli i Libyen 1825 och var på resande fot i ett år och en månad. Han och hans sällskap attackerades av fientliga tuareger i öknen och Laing var ganska allvarligt skadad när han linkade in i Timbuktu i augusti 1826.

Staden var en besvikelse, skrev han i sin dagbok. Precis som i dag var det sand och hus av soltorkad lera så långt man såg. Något guld syntes inte till. Däremot en hel del salt.
Laing stannade i Timbuktu en månad. Två dagar efter sin avfärd anfölls hans sällskap av stråtrövare som mördade samtliga utom en slav som lyckades rädda Laings brev och dagbok till eftervärlden.

Året därpå, i april 1827 reste fransmannen Rene-Auguste Caillie med en handelskaravan genom öknen, förklädd till arab. Resan tog ett år och Caillie var sjuk halva tiden. Men han nådde fram och konstaterade även han att Timbuktu inte var mycket att skriva hem om. Han återvände helskinnad och kvitterade förnöjt ut belöningen från det geografiska sällskapet i Paris.
Sakta öppnades nu Timbuktu upp och i slutet av 1800-talet tog Frankrike kontroll över Mali inklusive den mytiska staden. Tuaregerna drevs ut i öknen och den franske majoren Joseph Joffre, som senare skulle göra sig ett namn i första världskriget, lät bygga ett fort bland de soltorkade lerhusen.

Européerna misslyckades alltså under flera hundra år med att nå Timbuktu, trots att staden var centrum för en blomstrande handel under lika lång tid. Men det fanns förstås arabiska resenärer som tog sig dit. Den mest berömde var Ibn Battuta, som brukar kallas arabvärldens Marco Polo.
”Efter tjugofem dagar anlände vi till Taghaza, en ful by som utmärker sig genom att husen och moskén är byggda av saltblock och har tak av kamelhudar. Det finns inga träd där, inget annat än sand. I sanden finns en saltgruva, och där gräver man upp salt som ligger i tjocka block, det ena ovanpå det andra som om de huggits till av människohand och lagts under jordytan. En kamel kan bära två sådana saltblock. (…) Den brytning som sker i Taghaza motsvarar i handelsvärde en oerhörd mängd guldstoft.”

Så skrev Ibn Battuta år 1352. Den amerikanske äventyraren Michael Benanav gjorde för cirka tio år sedan en liknande resa och skildrar i sin bok Men of Salt saltgruvorna norr om Timbuktu på exakt samma sätt som Ibn Battuta. Samma verksamhet pågår fortfarande. Med samma slags verktyg och samma metoder som på 1300-talet. Saltblocken fraktas fortfarande på kamelrygg.
Det var trans-Sahara-handeln med salt och guld som lade grunden till Timbuktus storhet och rikedom. Guldet kom söderifrån. I Timbuktu beskattades handelsvarorna vederbörligen och guld och salt bytte ägare. Guldet fortsatte norrut, saltet söderut.

Förutom guld och salt handlades det med en mängd varor, bland annat koppar som bröts i gruvor i trakten. Samt slavar, naturligtvis.
Den individ som har betytt allra mest för Timbuktu är sultanen Mansa Musa som styrde över Mali i 25 år fram till sin död 1337. Han symboliserade Malis och Timbuktus ofantliga rikedom och har gått till historien som den man som vållade en tioårig inflation i Egypten med hjälp av de fickpengar han spenderade i landet på väg till Mekka. Hans entourage bestod av 60 000 män med kameler som bar allt guld.
Varje fredag under resan lät Mansa Musa bygga en moské på den plats där han tillfälligtvis rastade. Han engagerade arkitekter från Andalusien i Spanien för att bygga sitt palats i Timbuktu och utvecklade handeln med Venedig, Granada och Genua. Samtidigt, alltså, som Timbuktu förblev en gåtfull hägring i öknen för européerna i allmänhet.

När fartyg började trafikera rutten runt Västafrika stagnerade trans-Sahara-handeln. Timbuktu förlorade i betydelse och under loppet av några århundraden nedmonterades allt som vittnade om rikedom och akademisk förfining. I dag är staden blott en skugga av sitt forna jag. De unika, urgamla manuskripten som vittnar om ett storslaget förflutet ligger i fallfärdiga hus och multnar.

Men det är alltså inte allt. Det senaste årets politiska kaos i Mali har skapat en svår kris som har lett till en kulturell katastrof. Sedan våren 2012 är Timbuktu tillsammans med hela norra Mali avskilt från resten av landet.
al Qaidas västafrikanska gren råder tillsammans med två andra likasinnade rörelser över Timbuktu och alla andra städer i norr. Regionen är stängd för omvärlden. Brutala sharialagar reglerar människors vardag. Nu styr extrema muslimska salafister som inte accepterar de helgongravar som uppfördes då sufi var den dominerande muslimska trosinriktningen. Stadens nya härskare har satt sig i sinnet att förstöra unika monument som är kulturminnesskyddade av Unesco, bara för att hävda Timbuktus nya religiösa profil.

De människor som det senaste året har flytt från norra Mali vittnar om hur flera månghundraåriga byggnader har förstörts av islamisterna. Tuaregerna som älskar musik och odlar en oerhört rik kultur har tvingats till underkastelse och förbjuds att utöva sina konstarter. Den islamistiska invasionen har – åtminstone tillfälligt – krossat en unik civilisation i en av världens mest otillgängliga regioner.
Kanske är det ingen tillfällighet att just Mali har blivit måltavla för ortodoxa muslimer som vill återupprätta det svunna kalifatet, så som det såg ut på 700-talet. Det är ett land som ännu inte har slukats av den globala moderniseringen.

Timbuktu är ett världsarv som man inte kan sätta en prislapp på. Därför är det helt nödvändigt att staden öppnas och görs tillgänglig för alla. Sina egna fördrivna medborgare först och främst. Så här skrev Leo Africanus om Timbuktus invånare:
”Människorna i Timbuktu är av fredlig natur. De har för vana att nästan oavbrutet vandra omkring i staden på kvällarna (utom de som säljer guld) och spela musikinstrument och dansa.”

Så var det alltså i slutet av 1500-talet. Låt oss hoppas att det snart blir så igen.

 

Kultur & Nöje