Marit Jonsson har länge vetat att hon har en särskild koppling till Walmstedtska gården i Uppsala.

Här föddes år 1860 den tidigt moderslösa Elisabeth Rydin, som senare blev Marit Jonssons farfars första fru.

Elisabeth dog bara 28 år gammal i komplikationerna efter en svår förlossning, och tre år senare dog också den lilla dottern. Mor och dotter ligger begravda på en kulle vid klockstapeln nedanför Skoklosters kyrka.

Artikelbild

| Dagboken, säger Marit Jonsson, berättar inte bara Elisabeths historia, den berättar även om hur det var att vara ung kvinna under andra hälften av artonhundratalet.

– Jag är inte släkt med Elisabeth, men om hennes dotter hade fått leva hade jag varit det, säger Marit Jonsson, som nu har skrivit en bok om Elisabeth.

Boken "Elisabeths berättelse – och år av väntan" bygger på en dagbok som Elisabeth förde det för henne omvälvande året 1878, samt på brev och på Elisabeths brors memoarer.

– Breven tar vid där dagboken slutar och de fortsätter att berätta om kärlekshistorien mellan Elisabeth och Fritz Wennerholm, som alltså var min farfar, säger Marit Jonsson.

Elisabeths pappa, professor Herman Rydin, som även var politiker, motsatte sig giftermålet, men efter år av väntan vigdes äntligen de unga tu.

Artikelbild

| Dagboken som Elisabeth Rydin för mer än 150 år sedan anförtrodde sina tankar åt.

– Jag har fått veta hur förstörd farfar var efter Elisabeths död, de hade ju kämpat så för att få gifta sig, säger Marit Jonsson.

Marit Jonsson bläddrade i dagboken redan som tonåring, men det var först när hon fick ärva den efter sin pappa som hon satte sig ner och läste den.

Artikelbild

Elisabeth Rydin (1860–1888). Fotografiet är från någon gång efter 1880.

– Pappa var väldigt intresserad av släktens historia och skrev en opublicerad bok om fyra generationer Wennerholm, säger hon.

Marit Jonssons pappa, John Wennerholm, bad sin dotter att ta vid och fortsätta berätta släktens historia.

– Men han hade nog inte trott att jag skulle välja att berätta om Elisabeth, säger hon.

Elisabeth dagbok är en liten röd almanacka, en så kallad "annotationsalmanacka", och eftersom utrymmet i den lilla almanackan är väldigt begränsat så är anteckningarna huvudsakligen ganska fragmentariska.

– Jag har utgått från dagboksanteckningarna och breven och sedan berättat vad som står mellan raderna, säger Marit Jonsson.

Marit Jonsson är litteraturvetare och därför van vid att tolka texter, det svåraste, säger hon, var att se vad som faktiskt stod i dagboken.

– Jag hade stora problem med att tyda handstilen, det behövdes starkt dagsljus och en hel sommar för den saken, säger hon.

Det var aldrig meningen att vad den tonåriga Elisabeth skrev i sin dagbok skulle läsas av någon annan, och ibland har Marit Jonsson känt att hon snokar.

– Samtidigt är dagboken av kvinnohistorisk betydelse, säger Marit Jonsson, vars bokprojekt just därför fått projektstöd från Uppsala kommun.

Dagboken, fortsätter Marit Jonsson, berättar inte bara Elisabeths historia, den berättar även om hur det var att vara ung kvinna under andra hälften av artonhundratalet.

Elisabeth levde i en tid som var mycket annorlunda vår egen. När hon föddes gick det fortfarande inga tåg till Uppsala och när hon dog var det mer än 30 år kvar till dess att kvinnor fick rösträtt i Sverige. Samtidigt är det likheterna som Marit Jonsson har valt att fokusera på i sin bok.

– Det som slog mig under arbetet med boken är att tankarna som Elisabeth hade är samma tankar som många ungdomar har nu för tiden, säger Marit Jonsson. Jag kan känna igen mitt eget unga jag i det Elisabeth skriver, och det tror jag att många andra också kan göra.