En mängd oramade datautskrifter hänger på väggen och bildar tillsammans en fyrkantig bild av himlen. Mot den blå bakgrunden i fotografierna avtecknar sig ett par luddiga vita linjer, som skär över varandra och bildar märkliga kryss i skyn. Samtliga bilder visar kondensstreck från flygplan, och i äldre tider hade fenomenet antagligen tolkats som ett slags tecken på kommande olyckor. Skulle liknande streck uppträda i vår tid, utan ett flygplan i närheten, kanske även vi skulle börja undra?

Det går att dra en parallell mellan Pär Fredins verk Järtecken, som gett namn åt hans utställning på Fotografins hus i Stockholm, och en serie bilder av Wolfgang Tillmans från den nyss avslutade visningen på Moderna museet. Även Tillmans har fotograferat himlar och samlat ihop bilderna i ett collage. Fast fokus hos Tillmans ligger i att fånga flygplanet Concordes fågelliknande silhuett när det svävar över London.

Här har vi alltså två fotografer som har riktat kameran uppåt och tagit bilder som starkt påminner om varandra. Analogin mellan dem blir intressant i och med att den tangerar temat för Fredins utställning.

Artikelbild

| Repatrio

I många av verken visar han på gemensamma bildlösningar i uppsjön av amatörbilder som finns på nätet. Fredin har finkammat sidor som Blocket i sin jakt på fotografier med samma motiv, tagna på samma sätt. Att även professionella konstnärer kommer fram till snarlika slutsatser i sin verksamhet är inte ovanligt, utan mer ett tecken på att vi alla förhåller oss till gemensamma visuella strukturer.

Det är ett slags kultursociologiska undersökningar som Fredin redovisar i utställningen. Vi ser hur husse och matte håller fram sina kära små husdjur för kameran, och hur bilderna från bilannonser också innehåller skuggan av försäljaren. För att inte bländas av motljuset ställer sig fotografen med solen i ryggen och tänker inte på spåret som då uppkommer. Allt för att få bilen att skina så mycket det bara går. Barnens urväxta bävernylonoveraller ligger uppradade direkt på parkettgolvet, och kamerans blixt lyser upp reflexbanden. Det är tydlighet och funktion som gäller i bilderna, och slående hur annonserna upprättar sina egna konventioner.

Fredins metod består i att samla ihop fotografierna och exponera deras underliggande strukturer. Han värderar inte materialet, utan konstaterar endast att så här ser det ut. Samtidigt är det i sin roll som yrkesman som Fredin undersöker amatörens uttryck. Därför rymmer hans blick med nödvändighet också ett avstånd.

Men han plockar poäng, för resultatet är underhållande och rent av träffande komiskt. Jag skrattar till flera gånger åt kvickheten i verken, som rör sig i marker som tidigare trampats upp av både Jan Stenmarks fyndiga pratbubblor och Marianne Lindberg De Geers konceptuella projekt.

Artikelbild

| Repatrio

Ibland blir Fredin också rörande, som i det tvådelade bildspelet Män som visar saker som dom är stolta över, för varandra. På vardera sidan om en dörröppning rasslar det fram bilder på män som gör just det. Med allvarsamma leenden har de låtit sig fotograferas med sina datorer, skidor och andra prylar. I titeln ligger en kommentar till att de flesta nyhetsfotografer är män, som tar bilder på andra män. Eftersom diabilderna projiceras mot varandra blir effekten att männen även visar upp sig för varandra, en dubblerad ironisk gest.

Kanske är det för att Fredin inte letar efter ett personligt uttryck i sitt material, som han heller inte lägger alltför stor vikt på gestaltningen. Flera av collagen är stöpta i samma form, och det är synd, för Fredin är uppslagsrik och har en tydlighet och ett driv när det gäller att föra ut sitt budskap. Tyvärr för slagkraften också med sig att verken går ganska snabbt att konsumera.

Artikelbild

| Repatrio

Ett undantag utgör Nödvändig åtgärd, en serie närbilder av vykort där någon markerat sin närvaro med ett kryss, som man brukar. Genom att använda utsnitt av bilderna har Fredin gjort dem till sina, och de korniga uppförstoringarna förklarar aldrig vad som inträffat på dessa platser. Den gåtfullheten är bra.

Fotnot: Pär Fredin är tjänsteledig bildredaktör på UNT och recenseras därför av Magnus Bons, frilansande konstkritiker som bland annat skriver på konsten.net.