• torsdag 27 november 2014
Spelarbetyg Tillberga-Sirius 2-4 Bandybloggen Bandybloggen
Vädersponsor:

Trevlig progg mår bra av protester

Hade jag fått bestämma hade demonstrationsmålningarna fått fylla nedervåningen i stället för det i princip ohängbara loftet. Det är faktiskt något av njutning att se protester i en bekant Uppsalamiljö, skriver Sebastian Johans.

När jag möter samtida bilder som använder eller anspelar på grepp och stildrag från naiv eller naivistisk konst (vilket alltså inte alls är samma sak) störs jag ofta av ett idylliserande anslag. Det är som om en enkel figuration per automatik skulle ge upphov till en skildring av ett liv som saknar komplikationer. Det är konstigt, egentligen. Den skenbara enkelheten ger i själva verket bildmakaren en stor frihet att behandla vilka ämnen som helst, men påfallande ofta sänks bilderna av ett slags aggressivt Bullerby-ankare som fungerar som en gullighets-generator och förvandlar också den mulnaste dag till en skinande midsommarmorgon.

När jag stiger in på Elin Forssells utställning Att ta hand om varandra blir jag först en smula besviken just för att allt ser så bedårande ut. Inte minst för att den nyproggiga utställningstiteln och de verk av konstnären jag tidigare sett har lovat annorlunda. Gamla byggnader, vindlade gatsten, glada människor. Inga överraskningar. Till och med en bild som visar en picknick med Flogsta höghus i bakgrunden känns utpräglat idyllisk. Och det är väl egentligen inget större fel med det, men om både förgrundens fikande människosamling och ett par omgivande träkåkar är uppfyllda av mys vill man gärna att bakgrundens höghus ska erbjuda en kontrast och inte bara förstärka trivseln. Glädje är bra, men den behöver en kontrapunkt för att vara trovärdig.

Lyckligtvis hittar jag en komplikation redan i trappan upp till övervåningen. Två vindkraftverk står på en äng och utför sitt värv, och trots att målningen är ett uppmuntrande tillrop bär de höga tornen en annan känsla. Kanske för att deras blotta, och omstridda, nödvändighet i sig är en något som berör på flera nivåer. Och på den lilla övervåningen hänger en hel grupp verk som visar demonstrationer, vilket i ett slag skänker utställningen en samtidslegitimitet. Också här är vädret fint och trevligt, men de små figurerna som agerar i bilderna har en agenda, de vill någonting annat än att bara andas luft och trivas. Eller snarare: det är precis just det de vill göra, och de är förbannade för att världen ställer hinder i vägen.

Hade jag fått bestämma hade demonstrationsmålningarna fått fylla nedervåningen i stället för det i princip ohängbara loftet. Det är faktiskt något av njutning att se protester i en bekant Uppsalamiljö. Vi lever i en stad som mår bra av lite upplyftande ilska.

 

Kultur & Nöje