För snart två år sedan sa jag upp mig från mitt arbete som universitetslektor i franska. Jag gjorde det på eget initiativ eftersom jag hade tröttnat.

Det fanns ingen glädje kvar i arbetet och allt kändes som ett tvång.

Min egen personlighet och livshistoria spelade säkert in, men det handlade också om en allmän utveckling av det svenska universitetsväsendet mot alltmer styrning och byråkratisering som inte bara jag har reagerat på.

Begrepp som frihet och självständighet verkar nästan ha försvunnit från den dagliga verksamheten vid universiteten. Personligen kom jag de sista åren att känna mig mer som en anonym kugge i ett maskineri av förment perfektion, än en fri intellektuell som forskar och undervisar efter eget huvud. Det kändes inte värdigt.

Jag har alltid tyckt bäst om att skriva på förmiddagarna.

Så länge jag fick undervisa efter lunch och ägna tre timmar på förmiddagen åt att läsa och skriva passade det mig perfekt att vara universitetslärare.

När det inte längre blev möjligt, när det inte längre gick att påverka sin arbetsdag, när centralisering, effektivisering och småaktighet blev viktigare än frihet och tillit, hade jag svårare att känna någon glädje. Jag fick svårt att strukturera min verksamhet, och det var nedslående att inte få förtroendet att organisera mitt arbete på det sätt som passade mig bäst.

Men känslan av ofrihet kom också av att undervisningen i allt högre grad skulle bedrivas inom ramen för ett obevekligt hanteringssystem av uppdateringar på lärportaler, detaljerade kurs- och lektionsplaneringar, skrivna kriterier för alla former av bedömningar, instruktioner för uppsatsseminarier och inte minst en mängd dead lines att hålla reda på och anpassa sig till.

Det finns en oro vid universiteten att studenterna ska vara passiva, att de inte ska komma på lektionerna, att de inte ens ska köpa eller läsa kurslitteraturen.

Alltså måste de aktiveras med hjälp av obligatorisk undervisning och inlämningar och redovisningar.

För det är ju genom att göra saker man lär sig och det finns så mycket här i världen som kan göras! Problemet är dock att det inte bara är studenterna som då måste hantera alla dessa oumbärliga uppgifter men även lärarna. Ju mer inlämningar, muntliga tentamina och examinerande undervisning man utsätter studenterna för desto mer blir det också för lärarna att hålla reda på och anpassa sitt arbete efter.

Det är nästan som om svenska universitet har infekterats av ett neurotiskt kontrollbehov som gör att vi bara måste, måste, måste kvalitetsäkra allting och försäkra oss om att det blir så där underbart perfekt som det helst ska vara, innan vi kan känna oss riktigt nöjda.

För det är ju så mycket som kan gå fel och så mycket som måste bli rätt!

All information måste finnas tillgänglig vid kursstart. Alla tentor måste rättas anonymt. Ingen lärare får själv ändra i kurslitteraturen.

Allt, precis allt måste vara enhetligt, rättvist och likvärdigt. En röd tråd måste löpa mellan kursmål, undervisning och examination.

Studenternas intressen måste beaktas. Vi måste anpassa kursinnehåll och undervisningsformer till studenternas förutsättningar.

Och doktoranderna! Doktoranderna måste självklart skriva en individuell studieplan varje år så vi kan kontrollera progressionen i deras arbete och försäkra oss om att vi får utdelning för pengarna vi satsat på forskarutbildningen.

Och de måste väl förresten skriva en licentiatavhandling innan de doktorerar så de får något konkret att arbeta med på en gång trots att licavhandlingen inte har något som helst värde den dag de har en doktorsavhandling i handen.

Problemet är bara att detta eviga planerande, organiserande och aktiverande obevekligen äter upp den frihet universitetslärare tidigare i mycket högre grad kunde åtnjuta att själva forma sin arbetsvardag och sin undervisning.

Tycker man om att göra saker och ting så enkelt som möjligt är det svåruthärdligt att arbeta vid dagens universitet.

Modfälld går man till jobbet för att ägna sig åt vad man uppfattar som beskäftigt trams och som komplicerar snarare än förtydligar undervisningen.

Men det handlar inte bara om den vardagliga friheten över arbetet.

Det handlar också om den akademiska friheten, det vill säga friheten, eller oberoendet, från statsmakter och finansiärer, och därmed också friheten för den enskilde forskaren och läraren att bejaka sin individualitet och säga nej till socialt och intellektuellt grupptänkande.

Det är långt ifrån självklart idag att man som lärare kan stå framför studenter och ifrågasätta rådande ideologiska konsensus (många anser att det finns en sådan). Det är inte enkelt och riskfritt att öppet ifrågasätta sociala föreställningar studenterna själva skolats in i, som dessutom propageras i universitetens officiella policydokument och helt dominerar innehållet i de student- och personaltidningar som produceras av lärosäten och fackföreningar.

Den tilltagande likriktningen märks också i utvärderingen av akademiska meriter. Sakkunnigas kvalitativt grundade bedömningar av de sökandes meriter vid tjänstetillsättningar och befordringar har inte längre samma tyngd. Nu gäller det att uppfylla formella kriterier och att kunna framvisa ett högt antal peer-reviewade artiklar.

Någon konstaterade nyligen att inte ens Platon skulle ha befordrats till professor vid ett svenskt universitet eftersom han inte skulle uppfyllt de formella kriterierna för publikationer och administrativ erfarenhet.

Jämförelsens värde kan diskuteras, men den säger ändå något om ett system som hamnat fel och som inte nödvändigtvis premierar excellens utan snarare anpasslighet och underkastelse.

Ingen organisation kan fungera utan regler och normer och jag vill inte idealisera tidigare förhållanden då professorer och docenter kunde hantera sitt arbete lite som de ville. Det gäller dock att hitta en balans mellan frihet och reglering.

För min del blev byråkratiseringen en av orsakerna till att jag slutade undervisa vid akademin. Frihet förutsätter ett visst mått av frihet från instruktioner, styrning och tvång.

Om allt ska utföras enligt mallar och instruktioner finns ingen frihet kvar. Vi behöver mer av frihet vid universiteten, mer av tillit och tilltro.

Och så verkar fler än jag tänka.

I juni 2016 tillsatte regeringen en offentlig utredning – Tillitsdelegationen – med det uttalade målet att öka tillitens roll i styrningen av offentlig verksamhet och att balansera behovet av styrning och kontroll med förtroende för medarbetares kunskap och erfarenhet. Det låter alldeles utmärkt.