• måndag 28 juli 2014
SILLY SEASON 2014/15 High & Low High & Low
Vädersponsor:

Utan biljett till italienskt paradis

Två 13-åriga tjejers liv i skuggan av ett stålverk i Toscana. I sin succédebut "Stål" berättar Silvia Avallone en historia som fått italienare att börja diskutera sina liv på allvar.

"Eccola, la stronza". "Här kommer hon, subban", var det första Silvia Avallone fick höra när hon skulle presentera sin roman i den toscanska kuststaden Piombiono, spelplats för hennes berättelse, och hennes fars hemstad. Där har hon tillbringat sin barndoms samtliga skollov och tre av sina ungdomsår. Genom att skildra den totala utsiktslösheten i ett miserabelt bostadsområde hade hon sårat åtminstone några av stadens invånare.

-Men jag har ju valt att berätta om Piombiono som en metafor. Det här är berättelsen om ungdomarna i en småstad där det inte finns plats ens för drömmar, där det inte finns så många möjligheter. Jag berättar något generellt om hela Italien, säger Silvia Avallone.

Varje stavelse uttalas med emfas av en välartikulerad 28-åring som vet vad hon talar om. Bara några timmar efter ankomsten till Stockholm ger hon intervjuer. Trots att hon redan hemma i Bologna blivit utfrågad av svenska journalister verkar hon ändå lite förvånad över att hennes roman, väldigt italiensk som hon ser det, väcker så stort intresse även i Sverige.

Däremot inte över att den presenteras som "en nutidsbild av livet på Italiens baksida".

-Utifrån kanske man upplever det så, men för mig är det här det verkliga Italien.

Benhårt klassamhälle

I småstaden med den krisande industrin och det vackra havet hittar Avallone det motsägelsefulla i livet självt. "Stål" handlar om ett benhårt italienskt klassamhälle som kan anas även av en dåsig Toscana-turist. Från Piombino går färjan till exklusiva semesterparadiset Elba, en kort men ändå otänkbar resa för de anställda på stålverket Lucchini.

I en traditionellt manlig och potent metallarbetarmiljö lyfter Silvia Avallone fram två 13-åriga tjejer, två brutala skönheter vars fäder och bröder tämjer stål medan de kuvade fruarna städar och sköter marktjänsten.

-Vi har lyckats ganska bra med integrationen. I stället är det mellan rika och fattiga man ser skillnaderna, och det är kvinnorna som diskrimineras, säger Avallone och delar upp den välkända italienska sexismen i två: en traditionell och en modern berlusconiansk, som fått unga flickor att på allvar drömma om att bli "velinas", åmande dansöser i tv:
-Den finns i de senaste 20 årens tv-kultur, i Berlusconis budskap om att kvinnan har sina vapen och sina kvalitéer i sin kropp, i sitt utseende. Det är inte arbete eller utbildning som är frigörelsen utan kroppen. Det är en enkel övertygelse som man lyckats föra ut, det finns många flickor och unga kvinnor som gått i den här fällan.

Vild skönhet

Det hindrar inte Silvia Avallone från att skriva förföriskt om hur Anna och Francesca njuter av sina kroppar och av den inverkan de har på omgivningen.

-Jag ville komma bort från den här förvridna bilden av skönhet, tillbaka till en naturlig och vild skönhet, till den här lockande åldern när kroppen ändras, till attraktionskraften och den manliga blicken.

Men i första hand var det en diskussion om arbete Silvia Avallone ville föra. Liksom sina studievänner och författarkollegor kände hon en djup frustration över att så få tog bladet från munnen, över att det varken skrevs eller pratades om hur människor förolyckas i stålverk eller tar kokain för att orka med jobbet.

"Helt onödig humanist"

För egen del har hon trots sin examen ingen chans att få ett vanligt lärarjobb i ett land där ungdomsarbetslösheten ligger på 30 procent och där humanister betraktas som "helt onödiga".

-Mellan 2001 och 2010 var det som hela Italien halvsov, i tv pratade man om skvaller och fester. Men det vackraste med den här boken är att det i Piombino skapades en atmosfär där man började diskutera. Inne på barerna började människor bråka och prata om sig själva. Den födde en form av självreflektion, man började fundera över sitt eget sammanhang.
 

Kultur & Nöje