"Eccola, la stronza". "Här kommer hon, subban", var det första Silvia Avallone fick höra när hon skulle presentera sin roman i den toscanska kuststaden Piombiono, spelplats för hennes berättelse, och hennes fars hemstad. Där har hon tillbringat sin barndoms samtliga skollov och tre av sina ungdomsår. Genom att skildra den totala utsiktslösheten i ett miserabelt bostadsområde hade hon sårat åtminstone några av stadens invånare.

Varje stavelse uttalas med emfas av en välartikulerad 28-åring som vet vad hon talar om. Bara några timmar efter ankomsten till Stockholm ger hon intervjuer. Trots att hon redan hemma i Bologna blivit utfrågad av svenska journalister verkar hon ändå lite förvånad över att hennes roman, väldigt italiensk som hon ser det, väcker så stort intresse även i Sverige.

Däremot inte över att den presenteras som "en nutidsbild av livet på Italiens baksida".

Benhårt klassamhälle

I småstaden med den krisande industrin och det vackra havet hittar Avallone det motsägelsefulla i livet självt. "Stål" handlar om ett benhårt italienskt klassamhälle som kan anas även av en dåsig Toscana-turist. Från Piombino går färjan till exklusiva semesterparadiset Elba, en kort men ändå otänkbar resa för de anställda på stålverket Lucchini.

I en traditionellt manlig och potent metallarbetarmiljö lyfter Silvia Avallone fram två 13-åriga tjejer, två brutala skönheter vars fäder och bröder tämjer stål medan de kuvade fruarna städar och sköter marktjänsten.

Vild skönhet

Det hindrar inte Silvia Avallone från att skriva förföriskt om hur Anna och Francesca njuter av sina kroppar och av den inverkan de har på omgivningen.

Men i första hand var det en diskussion om arbete Silvia Avallone ville föra. Liksom sina studievänner och författarkollegor kände hon en djup frustration över att så få tog bladet från munnen, över att det varken skrevs eller pratades om hur människor förolyckas i stålverk eller tar kokain för att orka med jobbet.

"Helt onödig humanist"

För egen del har hon trots sin examen ingen chans att få ett vanligt lärarjobb i ett land där ungdomsarbetslösheten ligger på 30 procent och där humanister betraktas som "helt onödiga".