• fredag 31 oktober 2014
Superettan. Arneng-epoken är över – vem ta... Fotbollsbloggen Fotbollsbloggen
Vädersponsor:

Vacker men griper inte tag

Så här tycker UNT.se:

Björn G Stenberg ser en vacker film som ofta är alltför rapsodisk för att gripa tag trots ett dramatiskt innehåll. Helen Sjöholm glänser som skådespelare.

Eftersom redan Marianne Fredrikssons roman Simon och ekarna är en bit för rapsodisk har det inte varit någon lätt uppgift att föra över den till vita duken. Det var också en hel del turbulens i begynnelsen med filmarbetet, bland annat hoppade regissören Björn Runge av på ett tidigt stadium. Hur mycket ”arvtagaren” Lisa Ohlin därmed fick överta i sista minuten är förstås svårt att säga. Projektet har hur som helst blivit sevärt men aningen ojämnt och tablåmässigt.

Det är en stark berättelse i botten, klassiskt uppbyggd om att hitta sin identitet i en dramatisk tid, om klassresor och tidsanda. Andra världskriget bildar en överskuggande fond när vi möter den riktigt unge Simon, bara ett barn. Han lever utan syskon med sina föräldrar, men känner att han inte riktigt passar in. Hans närmaste vän är en stor ek där han tillbringar mycket av sin tid i dagdrömmerier, tills han en dag bestämmer sig för att säga adjö till barndomen. Vägen därifrån kommer att gå över ödesdigra familjehemligheter och i skenet av en värld i brand.

Lisa Ohlin berättar i distinkta scener, där handlingen ibland tar rejäla skutt framåt. Även om filmen är sin egen tolkning av berättelsen skadar det inte att ha läst boken för att hänga med. Men man får förstås vara beredd på att filmen tar sina egna vägar ibland.

Lisa Ohlin har tillsammans med fotografen Dan Laustsen gjort en mycket vacker film. Den är fylld av sköna bilder, från både naturen, rumsmiljöerna och människorna. Där ligger mycket av den lyskraft som filmen ändå har. Plus en del av skådespelarna.

Helen Sjöholm som Simons mamma gör ännu ett av sina gripande och starka porträtt av plågade kvinnor. Hennes titelroll i Kristina från Duvemåla och som Solveig i Såsom i himmelen gav ordentlig mersmak, tyvärr sjunger hon dock inget här, även om musiken i övrigt är en viktig drivkraft i filmen. Stefan Gödicke som hennes man gör också en stor insats. Imponerar gör också tyske skådespelaren Jan Josef Leifers som inte ens kunde svenska innan men som lärde sig replikerna ändå!

En som har desto lite är Bill Skarsgård. Han bottnar aldrig riktig i rollen som den vuxne Simon (Jonatan S Wächter som barnet Simon är betydligt bättre). Det gör det tyvärr svårare att ta in historien, vilket hade behövts då Ohlin valt att fokusera på den karaktären och skalat ned på övriga. Tacknämligt har hon också samtidigt tonat ned det nyandliga inslaget i romanen.

Och visst må Simon och Ekarna vara en litterär försäljningssuccé men historien är ju inte så unik i sig. Liknande har gjorts i många varianter genom åren och denna är inte den bästa. Kvar blir främst en känslosam uppväxtskildring som stundvis griper tag i åskådaren.

 

Kultur & Nöje