Och omvänt: ju yngre, desto mer kortfattad och grammatiskt vildsint – och kryptisk, skulle man kunna tillägga, åtminstone för oss gamlingar.
Den så kallade statusraden – utrymmet där man svarar på frågan ”Vad gör du just nu?” och som kan läsas av ens vänner – är en huvudfunktion på Facebook, ett kommunikationsnav. Därifrån pumpas informationen ut i det stora omloppet, och ger användarna koll på varandra, ung som gammal. För på
Facebook befinner sig flera generationer samtidigt: tonåringen, mamma, kanske till och med farfar har ett konto, och skriver på sin statusrad.

Men vi uttrycker oss olika beroende på hur gamla vi är. Kanske kan man säga att vi har olika dialekter, ibland möjliga för utsocknes att förstå, ibland helt obegripliga.
Vi ”lite äldre”, trettio plus ungefär, tar det här med status på allvar. Vi vill verkligen tala om vad vi gör, hur vi mår och vad vi äter. Kanske noterar vi även något om vädret: ”Äntligen är solen här!”, ”Nu har vi stormen över oss”.
Vi är språkligt korrekta också. Använder gärna stor bokstav och punkt, och skriver hela meningar med subjekt, objekt och verb, precis som vi lärde oss i skolan. Nej, vi bryter helst inte några språkliga regler och reder snällt ut vad vi gör på ett ordentligt och ibland lite långrandigt vis.

Nittonåringen i hemmet däremot, han skrattar åt detta uråldriga beteende och utbrister ”jag skriver aldrig vad jag gör på statusraden”. ”Nähä”, säger jag förvånat, ”vad skriver du då då?”. ”Nä – mer random, något om helgens festligheter, bara rakt ut”.
Uppvuxen med sms, chatt och hastigt utväxlade meddelanden, kommunicerar han med korta, utslungade ord och meningar: ”stek”, ”hi friend!”, ”hahaha tänkte precis tagga simon”.
För mig blir nittonåringens statusskriverier ofta svåra att tyda. Vilket förstås är meningen – jag tillhör inte hans kompiskrets. Men jag är övertygad om att ett enda ord på hans statusrad – ”stek” – rymmer lika mycket information som när vi gamlingar orerar om vad vi läst, sett på tv eller ätit till lunch. Bara man hajar dialekten, och undertexten.

Och jag måste erkänna: jag är tilltalad av det här mer korthuggna sättet att kommunicera. De sparsmakade men betydelseladdade orden, skrivna med sympatiskt små bokstäver, visst är det både charmigt och effektivt. Hemingways klassiska isbergsteknik i modern tappning. Så vill jag också skriva på min statusrad! Typ så här: ”halabalo i helgen” eller ”gnet!”.
Fast det är klart, då är risken överhängande att jag blir en sådan där pinsam vuxen som vill verka ung. Kanske bäst att hålla sig till väder och vind och en och annan uppseendeväckande måltid. Och avsluta med en prudentlig punkt.