• söndag 21 december 2014
God Jul! Hårdrock Hårdrock
Vädersponsor:

Värd att se flera gånger

Så här tycker UNT.se:

Vild fantasi har präglat manusförfattarnas jobb. Som resultat är animerade Dumma mej blivit i en varm och detaljrik film att se flera gånger, tycker Björn G Stenberg.

Standarden på animerade biofilmer har egentligen oftast hållit en högre medelnivå än motsvarande på spelfilmer. Från Disneys fortfarande suveräna Snövit från 1937 till senare års Wall-E och Upp är det oftast mycket sevärda filmer det handlar om. Kanske måste man för att gå in i det urmakarliknande slit det innebär att göra animerad film vara säker på att man har ett manus som håller och figurer som publiken kommer att älska.

Hur som helst, nya Dumma dej uppfyller det allra mesta av de kriterier man kan ställa upp. Visst retar det till en del att man tar till så hjärtknipande knep som att ha några barnhemsbarn i fokus som charmar en gammal enstöring och att låta den rika grabben få på moppo i lämpliga delar. Men man förlåter filmskaparna då man ser filmen.

Huvudpersonen Gru får oväntat i sammanhanget starta som en tämligen ond man. Han tänker stjäla månen bara för att vara elak och han hanterar minionerna, sina charmiga gula (obestämbart vad de ska föreställa) medhjälpare illa hela tiden. Det känns dock ganska befriande att det mesta av gullande är borta. Gru är en härligt egoistisk figur med ett förhärdat hjärta som det tar tre söta barn en lång tid att banka sig in i.

Främst slås man dock av den vilda fantasi som präglat manusförfattarnas jobb. Här finns hur mycket som helst av små detaljer som gör att man vill se om filmen flera gånger. Det är också en lika rolig som varm berättelse, inte lika entydigt som i filmen Upp, men nästan.
Trodde nästan att jag tröttnat på animerade filmer, men Dumma mej visar att det finns mer att ge i genren.

 

Kultur & Nöje