När 20-åriga Abir lämnade Syrien planerade hon att bli läkare eller lärare. Men så hände något på flyktingförläggningen i Nyhyttan som fick henne att tänka om. En man slog sin fru och då kom polisen och arresterade honom. "Jag kände att Sverige skyddade kvinnans rätt som om det vore hennes familj som försvarade henne", säger Abir. Nu vill hon bli polis i stället. Fast hon undrar oroligt om man får bli det när man är så mörkrädd som hon och bär hijab, slöja.

Abirs berättelse hänger i guldram högst upp på Upplandsmuseet. Där har den sällskap av ett 90-tal andra berättelser, omringade av 350 bilder.

Konstnären bakom projektet, Henrik Teleman, är i full färd med att hänga utställningen. Han har god hjälp från en museitekniker som hamrar och borrar. Tidigare var Henrik Teleman konstnärlig ledare och chef för Virserums Konsthall. Nu när han inte längre är chef kan han göra vad han vill. Han har låtit sin nyfikenhet styra.

Artikelbild

Utställningen är texttung. Besökarna kommer kanske inte att orka läsa alla berättelserna. Det är inte heller meningen. "Man läser det man vill och fastnar för", säger Henrik Teleman.

– I Virserum fanns en flyktingförläggning, men under alla 25 år jag bodde där pratade jag inte med en enda flykting. Nu gör jag en utflykt i en värld jag inte känner, säger han.

Med hjälp av irakiska journalisten Zainab Witwit har han intervjuat ett 90-tal flyktingar på sju olika flyktingförläggningar, från Marma i Norduppland till Lammhult i Småland. Flykting är självklart bara en liten del av identiteten.

– Det är ballt och spännande att prata med människor och känna igen sig. Likheterna är ofta stora. Jag går igång på att prata med folk om detaljer. Jag knarkar detaljer. Det är så man får det levande och kan känna igen sig, säger Henrik Teleman.

Inlevelsefullt och gestikulerande återberättar han några av de intervjuades historier. Han har nästan alla namn i huvudet, men reserverar sig för uttalet.

Artikelbild

Radwa Abdulla och Ara Mahmoud hade varit förtjusta i varandra på avstånd i sex år när Ara tog mod till sig och förklarade sin kärlek. Nu har de varit gifta i tio år.

– Det är mycket kärlek, en del dramatik, en del roliga saker och en del hemska, sammanfattar han.

Många av kvinnorna drömmer om jämställdhet och möjligheter i Sverige, medan en del av männen är rädda för just precis det och säger att Sverige är kvinnornas och barnens land.

Artikelbild

En pappa myser med sin nyfödda yngste son. Han är gift med Rasha Anosman, som intervjuats av Henrik Teleman.

Alla bilderna på utställningen är tagna av flyktingarna själva, med deras mobiltelefoner.

– Vi har sett mängder av bilder på drunknade barn och män som springer runt med kalasjnikovs, men hur många har sett ett arabiskt vardagsrum där alla i familjen sitter och tramsar? Den bilden har vi här, säger Henrik Teleman.

Artikelbild

Rasha Anosmans barn har somnat på marken under flykten till Sverige.

Han har upptäckt att vi människor på jorden drömmer om och längtar efter samma saker.

Vad längtar vi efter då?

Artikelbild

Amal Atrash, längst bak i svart, tillsammans med sina klasskompisar på en privatskola i Damaskus, Syrien. Hon är en av alla intervjuade i Henrik Telemans utställning på Upplandsmuseet.

– Kärlek, kärlek. Arabiska män är ena jävlar på att berätta kärlekshistorier, oftast olyckliga, svarar Henrik Teleman och skrattar.

Manlighet intresserar honom. Han har fått ompröva en del av sina förutfattade meningar om arabiska män. Han berättar vad möbelsnickaren Mohammed Kogak svarade på frågan hur en bra dag är.

Artikelbild

Hemma i Sudan. Mannen heter Ismail. Vad kvinnan heter är okänt.

– Fredag. Då är han ledig och gör frukost till hela familjen, en bönröra som tar en timme att göra. Hälften av alla dessa män kan laga mat, säger han.

Henrik Teleman vill att besökarna ska bli berörda, lära sig något och se sig själva i flyktingarna. Han är glad för att projektet har blivit en bok och en radioserie också. Med start den 21 oktober läser skådespelare upp ett 40-tal berättelser i 20 korta program i radions P1.