• onsdag 29 mars 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Uppsala fortsätter att leverera Jons hiphopblogg Jons hiphopblogg
Vädersponsor:

Vårt behov av Dagerman

Författaren Stig Dagerman ges ut på nytt och Lisa Irenius gläds åt vackra utgåvor av Tysk höst och Bränt barn. I höst kommer mer. Men en pusselbit saknas.

Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden.
Det var den första mer sofistikerade mening jag lärde mig på franska. Utan att veta riktigt hur den löd på svenska.

Nyfunna franska bekanta under språkstudietiden i Paris hade förfasats över att jag inte kunde min Dagerman. Nordens Rimbaud! Jag förärades en mycket tunn bok, runt 20 sidor. Den finaste, sades det: Notre besoin de consolation est impossible à rassasier. Vårt behov av tröst är omättligt.
En hjärtskärande vacker text om inget mindre än livets mening. En snabbkurs i insikter: guld värt för en 19-åring. Jag var Dagermanfrälst.
Och blev förstås djupt besviken över att det visade sig svårare att få tag på hans böcker i Sverige. Hur var det möjligt?

Därför gläds jag så klart åt att Stig Dagermans verk nu ges ut i vackra, inbundna nyutgåvor. På måndag är det utgivningsdag för Tysk höst och Bränt barn, i höst kommer Ormen och De dömdas ö. Det är inte första gången de återutges, men nu är det onekligen hög tid igen. Varje generation 19-åringar unnar jag detta.
Tysk höst, den enda av böckerna det aldrig blev av att jag läste, är precis så bra som jag trodde. Eller bättre. Kanske är denna reportagesamling Dagermans allra viktigaste bok. Han skildrar Efterkrigstyskland så insiktsfullt och förstående, utan att bli överseende. Här ges Europas tragedi ur det perspektiv man oftast bortser ifrån - Tysklands - men vars betydelse vi aldrig kan komma ifrån.

Han visar vad kriget gör med människor, liksom nederlagets fattigdom, vardagen i vattenfyllda källare och gamla godsvagnar som underkänts för varutransport. Han visar hur eländet eliminerar eftertanken.
"Dagerman skänker den tidens hungrande och frysande ett ord tillbaka", skriver Elfriede Jelinek i sitt något svårtillgängliga förord. Vad den tyska erfarenheten gjorde med Dagerman själv diskuterar i stället Per Olov Enquist i förordet till Bränt barn: Hur en 23-årig författare lyftes från sitt svenska 40-tal av existentiell ångest, skuld och ansvar, till en verklighet där människor svalt, dog, levde i ruiner och inte orkade med de där funderingarna. Så förvandlades hans prosa från abstraktioner till den frätande realismen i Bränt barn.

I vad mån påverkar tiden i Tyskland att Dagermans kreativa liv blir så kort? Det upphör efter oktober 1949, då han gör färdigt sin sista roman Bröllopsbesvär. "Han kan inte längre skriva", konstaterar Enquist.
Fast då måste jag säga emot. Det är inte alltigenom sant. Små ljuspunkter finns i den svåra skrivkrampens 50-tal: dagsverserna i Arbetaren och inte minst, två år före självmordet 1954, Vårt behov av tröst i tidningen Husmodern.
Även om Stig Dagermansällskapet har givit ut den som skrift (www.dagerman.se), har denna lysande text förblivit alltför okänd i Sverige. Innan också den finns i bokhandeln, i en lika vacker liten utgåva som i Frankrike och Italien, kommer min glädje över Dagermanåterutgivningen inte kunna bli fullkomlig.

 
 

Kultur & Nöje

Annons