Konsthusets ena långvägg täcks av några stora silhuetter som tillsammans bildar ett svart spindelnät av tankar. De klippta pappersfigurerna är oroväckande symmetriska och det är tur att de demoniska figurer som stiger fram i myllret alldeles uppenbart talar om kaos. Lisa Jonassons konst känns ofta som ett rorschachtest där någon manipulerat bläckplumparna för att styra subjektets tankar. Med en schyst sax kan man slå världen med häpnad, skulle man kunna säga och låna orden av Joakim Pirinens ikoniska Socker-Conny, som i likhet med Jonassons bilder väldigt sällan är intresserad av kompromisslösningar som bottnar i annat än den egna övertygelsen.

Det finns något nästan fetischartat över Lisa Jonassons minutiösa arbete med saxen. På en kortvägg hänger en serie ilsket röda masker som kunde vara skurna med laser. Mittemot upptas rummets andra kortsida av en rad nedskrivna tankar som vagt fyller de klippta figurerna med ett väldigt idéinnehåll som kunde vara hämtat från någon smal språkbaserad konstnär lika väl som en nyproggig Dr Kosmoslåt: ”Att tända på gränserna.”, ”Iden om att det som inte syns skulle vara särskilt intressant.”, ”Nostalgi över obehagskänslor.”, ”Kollektiva tvångstankar om jungfrufödsel.”, ”Fett är naturens godis.”, ”Om tankar kunde tala”, och så vidare.

Det finns en diskrepans mellan det nedtonade tankegodset och de pretentioner som vill stiga ut ur väggarnas skuggvärld som skulle kunna vara besvärande. Men det blir inte riktigt något problem eftersom En uppräkning av exempel på tankar, precis som flera av Lisa Jonassons tidigare arbeten, känns som en arkeologisk rest av den process som har fött verken. Det är inte i de klippta arken jag känner de stora effekterna – i det direkta mötet handlar det mer om underhållning i stunden – utan i de faktiska klippen. Det finns något ostoppbart över Lisa Jonassons framfart med saxen. Det skulle gå lika bra att be henne fylla ett helt tunnelbanenät som att producera ett verk till en ynka station.