När det i tredje avsnittet av Top Model Sverige var dags för den obligatoriska makeovern, bröt Eleonore, 19, ihop. Stylistteamet ville klippa hennes långa, bruna lockar i en kort frisyr som skulle ”framhäva hennes vackra drag”. Klassisk motivering och klassisk reaktion; hon är knappast den första i modelltävlingens historia att brista ut i gråt av ett förlorat hårsvall. Men ingen har nog tidigare tagit det så långt – Eleonore förkunnade förtvivlat att med kort hår skulle hon aldrig kunna få en pojkvän (”för vilken kille vill ha någon som ser ut som en kille?”). Hon vägrade att klippa sig. Hon fick åka hem.

Instinktivt tycker man att det är rätt. Det är en omöjlighet att delta i Top Model om man inte är beredd att ändra radikalt på sitt utseende, vilket förstås också Eleonore vet efter att ha sett x antal säsonger av x antal länders versioner av dokusåpan. Spelets regler är spelets regler, och det finns ingen värre synd en aspirerande toppmodell kan begå i den här tävlingen än att signalera att hon kanske inte vill detta tillräckligt mycket. Inget utrymme för fjompighet.

Men, så kommer den där Youtube-videon från Uppdrag granskning, med ett antal svenska, kvinnliga mediepersonligheter, där de en efter en läser upp hat- och hotmejl som de fått i sina inkorgar och postfack. Hatet mot kvinnorna. Breven som tydligt talar om för dem att deras utseende är det enda som betyder något, att de är fula och vidriga och borde våldtas på alla upptänkliga sätt. Den där videon är en sten i magen.

Samtidigt visar SVT sin kortdokumentärserie Nittiotalisterna, och i det andra avsnittet möter vi Coco & Lollo. Två sextonåriga tjejer, som på olika vis försöker hantera den första, drabbande kärleken i sina liv. De analyserar killarnas minsta steg – vad betyder den där kramen, det sms:et, det uteblivna telefonsamtalet? Osäkerheten är så påtaglig att man kan ta på den även på andra sidan skärmen.

Coco & Lollo och alla tjejerna i Top Model tillhör samma generation, nittiotalisterna. De som precis är i färd med att bli nästa vuxengeneration, som ska ut i samhället som kompetenta, självständiga individer. Vid en första anblick är det inget särskilt med den saken, de är unga tjejer med samma fokus och samma värld att träda in som generationer före dem.

Men filmen om hatet mot kvinnorna visar något annat, att det faktiskt är något särskilt med den världen. Det är en bisarr värld. Och i den befängda världen kan Eleonores förtvivlan över minskade chanser att få en pojkvän mycket väl vara en realitet. Man önskar förstås att hon kunde bry sig om något annat, men det är lätt att säga. Och när hon har fått packa sin väska och är på väg hem, förklarar hon indignerat att hon inte vill vara del av en värld där det inte finns någon empati och respekt för andras integritet. Man sväljer sitt ”rätt åt henne” och tänker: nej, vem fan vill det?