Som novellist arbetar Einar Askestad i det korta formatet. Men inte bara det, han skriver också noveller som är extremt
korta även för genren. Ibland bara ett par sidor. Hans förra bok Kvinnohistorier rymde 21 noveller på 160 sidor, i nya samlingen Frånfällen har något färre (18) noveller fått bre ut sig på samma sidantal. Det finns tydliga fördelar, men också en rad nackdelar med det tillvägagångssättet.

Eftersom Askestad i Frånfällen liksom i Kvinnohistorier skriver alla sina berättelser som variationer på ett givet tema – döden respektive vuxna kärleksrelationer – blir alla de små berättelserna på sätt och vis en större sammanhängande. Genom att helt byta ut förutsättningarna ungefär var femte sida griper författaren möjligheten att belysa sitt ämne ur ständigt nya infallsvinklar. Det är inte svårt att se det lockande i den metoden.
Problemet är bara, och jag tycker att det är mer påfallande här än i Kvinnohistorier, att idén om helheten sker på bekostnad av delarna. Många av texterna i Frånfällen är prosafragment snarare än färdiga noveller, och där syftet tycks vara att pröva en tanke (om döden) och formulera sig kring den. Ja, i vissa fall är Askestads noveller mest som utdragna aforismer, som i Hotell Victoria där inledningsmeningen lyder som följer: ”Drömmar är våndan inför att förverkliga det som beslutats.”

Inget fel med det – i princip. Egentligen är det förtjusande när skönlitteraturen spänner bågen genom att ta en existentiell hypotes och väva in den i berättelsen. Men i Frånfällen blir hypotesen och viljan att leda den i bevis huvudperson, och berättelsen kommer i andra hand. I de längre novellerna lyckas Askestad bättre. Den inledande Uppvaknandet sticker ut genom att vara nästan 40 sidor och visar tydligt hur gestaltningen får utrymme att väckas till liv och växa.
Novellen handlar om en man som bevittnar sin egen död. Det är oklart för läsaren om han faktiskt blivit misstagen för att vara död trots att han inte är det, vilket han själv anser, eller om han är åskådare till hela händelseförloppet från andra sidan. Askestad skildrar här på ett plågsamt sakligt vis vilka hemligheter som uppdagas för de (förment) döda.

Den sista novellen Väntan har ett liknande tema med hur osäkert det kan vara att fastställa någons död i blickfånget. Hur lång tid tar det att dö? Kan någon fortsätta att leva fastän kroppen uppvisar alla klassiska tecken på död, och förruttnelseprocessens första stadier har satt i gång?
Einar Askestad är en riktigt god stilist och frågorna han ställer i sina noveller är oupphörligt intressanta. I Kvinnohistorier var det underliggande obehaget större, då alla mellanmänskliga relationer hade någon sorts destruktiv klangbotten.
I Frånfällen är dödens inneboende obehaglighet mer självklar. Det hindrar förstås inte att det otäcka överraskar och upprör ibland, som i novellen Kulhålet om en man som brutalt avrättar sina föräldrar. Just en sådan berättelse hade jag önskat mer utrymme åt än dess futtiga två och en halv sida – det går inte att komma ifrån.