Nå’n som har lust att blurba på min nästa roman? Skriv gärna något i stil med ”Du kommer inte att kunna släppa den här boken”, eller varför inte ”Genialt Anna!”
Nej, jag skojar förstås bara. För det första har jag ingen roman på gång, tyvärr. Och för det andra tycker jag att blurbar är fåniga.
En blurb är ett säljande citat på omslaget till en bok, skrivet av en annan, ofta mer etablerad, författare (och inte sällan kompis till den som skrivit boken, eller åtminstone förlagskollega, eller har samma agent). Ett par slagkraftiga ord, i syfte att ge boken skjuts ut i marknadsföringen: ”Sträckläsningsläge”, skriver till exempel Liza Marklund på omslaget till Thomas Bodströms Rymmaren. Man ska tänka: wow, om Liza Marklund gillar boken, då måste jag ju också läsa!
Men funkar det verkligen så? Jag är inte övertygad.

Om vi tar blurben på Jenny Jägerfelds Augustprisvinnande roman Här ligger jag och blöder som exempel: ”Så SJUKT rolig och vansinnigt sorglig på samma gång”. Det är författaren Lisa Bjärbo som blurbar, och jag har inget emot henne, tvärtom – men blurben är ju rent avskräckande. SJUKT rolig – jag tappar intresset direkt. Låter mest bara jobbigt med en berättelse som måste lanseras som SJUKT rolig. Och det av någon som möjligen är bekant med författaren, dessutom. Inte särskilt trovärdigt.
Som tur var läste jag romanen ändå, å jobbets vägnar, och den visade sig vara mycket intressantare än sin blurb, driven och full av berättarglädje. I bokhandeln, däremot, är risken stor att jag lagt den åt sidan, just på grund av den där blurben.
Du är bara gammal och gnällig, hör jag nu någon säga. Du har inte det rätta säljtänket – det är så här det ska gå till nu för tiden. Mycket möjligt. Och jodå, jag vet att blurbar är standard i USA. Och att det bara blir vanligare och vanligare även i Sverige, åtminstone om man får tro artikeln ”Kliar du min bok, så kliar jag din” i senaste numret av magasinet Filter. Troligen är det bara att vänja sig, ungefär som med recensionscitaten som redan nu används på pocketutgåvorna – de finns där, även om man knappt lägger märke till dem, eller läser dem särskilt noga.

Och det är klart, om Joyce Carol Oates hör av sig och vill blurba på mitt omslag, skulle jag ju inte säga nej.

Men ändå, det är svårt att komma ifrån den där första tanken när jag ser en blurb: att det känns lite desperat på något vis, som ett nödrop: ”Nej, jag har inte skrivit någon bra bok men jag är i alla fall kompis med XX. Så köp!”