Trots snålblåsten fortsätter hon envist att skriva. Nu ger hon ut en samling med artiklar och essäer som hon menar alla skrivits i motvind. UNT:s John Sjögren samtalar med Uppsalaskribenten Margareta Zetterström om skrivande, bildning och kulturjournalistikens framtid.

Att skriva i motvind heter din bok. Vad vill du säga med den titeln?
– Jag har alltid upplevt det som om jag skrivit i motvind, ända sedan jag började skriva på 1970-talet. På den tiden ansågs jag för vänster eller för radikal. I dag består motvinden snarare i det omöjliga att försörja sig som frilansskribent. Och i den tidningskris som just nu råder, där kulturredaktioner tvingas dra ner och spara, att i en sådan tid ändå fortsätta och inte ge upp, det är det jag menar med att skriva i motvind.

Du rör dig mycket ute i Europa i boken och du skriver att du närmast lider av en europeisk ”besatthet”. Vad menar du med det?
– Ja, här får jag faktiskt lov att erkänna en sak: Jag har aldrig satt min fot utanför Europa. Vilket är rätt ovanligt. För mig handlar det mycket om språket. Jag är väldigt kritisk till den engelskamerikanska dominansen och nedrustningen av de andra stora europeiska språken. Själv läser jag franska, tyska och italienska (som också är de språk jag översätter ifrån) och upplever detta som en stor fördel. Genom dessa språk får jag tillgång till helt andra diskussioner, andra böcker. Väldigt mycket av min verksamhet består i att presentera böcker som folk annars inte skulle komma i kontakt med.

Ja, jag upplever att det finns ett tydligt folkbildande ideal i dina texter. Är det en medveten ambition?
– Ja, det är det nog. Men det beror mycket på vem jag är och var jag kommer ifrån, min arbetarklassbakgrund. Jag tänker alltid att jag har min mamma, som är död nu, som främsta läsare. Jag vet precis vilka texter hon skulle klara av och vad man som läsare behöver förstå och få förklarat.

Du skriver ofta om författare eller konstnärer som kämpat emot eller arbetat i totalitära system. Vad är det med dessa människor som intresserar dig?
– Det blir så tydligt vad som är en intellektuells uppgift när han eller hon arbetar under sådana förhållanden – att kämpa mot makten, att ifrågasätta sådant som presenteras som sanning men kanske inte är det, att avslöja den offentliga lögnen.

Du har lång erfarenhet som kulturskribent. Vad är den stora skillnaden på kulturklimatet i dag och då du började skriva på 1970-talet?
– På 70-talet hade vi ju fortfarande kvar ekot från 68-rörelsen och ett slags självklar demokratisk syn på kulturen. Kulturen skulle finnas för alla, inte på så sätt att skribenter förväntades skriva gratis (som det ofta är i dag), men att man skulle skriva så att det blev tillgängligt och begripligt för alla. Från 80-talet blev det mer individualistiskt inriktat och solidaritet blev plötsligt någonting fult. Sen har ju själva infrastrukturen förändrats, med framväxten av nätet och olika tidningar som kommit och gått.

Det pratas mycket om journalistikens, och inte minst kulturjournalistikens, kris just nu. Hur ser du på journalistikens framtid?
– Den riktigt seriösa journalistiken, både kulturjournalistiken och annan grävande journalistik, alltså den som har till uppgift att granska makten, är nog hotad i framtiden. När ingen är beredd att betala så finns risken att den äkta journalistiken kommer att skrotas. Om ingen sätter stopp för det vill säga, om vi inte börjar kräva en annan tingens ordning.