Jag tror att 2010-talet på det stora hela kommer att bli ett konvalescensens decennium för den svenska litteraturen. Där kommer inte att saknas häftiga debatter på kultursidorna, det är vi alltför tillvanda med för att kunna låta bli, men i första hand blir det en period av vila. Experimentivrare och traditionalister går och pular med sitt. Sida vid sida, slickande sina sår efter 00-talets häftiga poesigräl och manifestdebatter. Det litterära 10-talet blir den lucka i tiden där olika genrer förädlas utan att ständigt behöva försvara sitt existensberättigande. En grogrund där nya författarskap kan sås och växa ifred för att sen, när 20-talet står för dörren, explodera i all den litterära färg- och artrikedom som anstår en välmående samtidslitteratur.
Nej, någon spåkula att läsa framtiden i har jag inte. Och man kan förstås aldrig veta helt säkert. Men man kan, förutom att intensivt önsketänka, göra mer eller mindre kvalificerade gissningar. Att vi är lite trötta på polemik är en sådan. Nyligen gjorde kritikern Annina Rabe i Lyrikvännen (nr 2/10) en resumé över 00-talets infekterade poesidebatter mellan språkmaterialsmens förespråkare och den mer traditionella poesins försvarare. Hon konstaterar: ”Den där polariseringen är djupt tragisk och skapar bara ett fattigare litteraturklimat. (…) Jag önskar mig en litteratur och en kritik som vågar gå över de där gränserna, bryta upp de låsta positionerna.”
Oavsett hur låsta lägena varit i dispyterna om samtidslitteraturen, måste man ge traditionalisterna rätt i ett avseende, och det gäller för prosan såväl som lyriken: den experimentella litteraturen har gjort stora landvinningar det senaste decenniet. Den så kallade språkmaterialistiska poesin har kommit starkt, och det räcker med att ta en titt på pristagarna i Borås Tidnings debutantpris för att se att innovativa formspråk har premierats. Jag tror man ska se det i ljuset av att de vuxit fram när seklet – och millenniet! – var nytt. Det är en självklar tid för litteraturen att pröva, göra nytt och leka.
Att påstå att den traditionellt berättade litteraturen hotats av den experimentella är däremot nonsens. Den har alltid haft sin plats – titta gärna på 00-talets Augustpristagare om ni inte tror mig.
När de författare som förra året undertecknade Manifest för ett nytt litterärt decennium (DN 22/8 -09) ville göra 2010-talet till ett ”berättandets decennium” var det alltså delvis ett slag i tomma luften. Delvis, säger jag, för man kan också se deras inpass som en längtan efter ett litterärt klimat där den episkt berättade litteraturen inte bara får tjänstgöra som den självklarhet mot vilken normbrytarna tar spjärn, utan där den får utrymme att utvecklas och växa i egen rätt. Den viljan har redan visats prov på i den debatt om arbetarlitteraturens särskilda villkor som i vårvintras kom i svallvågorna efter Hanna Hallgrens recension av Susanna Alakoskis senaste roman (Aftonbladet 12/2). Diskussionen ägde rum bland annat på Aftonbladets och LO-tidningens kultursidor, och handlade något förenklat om huruvida arbetarlitteratur bör bjuda på stilistiskt motstånd eller ej.
Det finns skäl att tro att 2010-talet kommer att innebära ett uppsving för arbetarlitteraturen, för den episkt berättade prosan och för den experimentellt inriktade litteraturen. Samtidigt. Åtminstone om man tror att tiderna har en tendens att upprepa sig. En snabb blick hundra år bakåt ger följande: Under 1910-talet växte i den svenska litteraturens modernism och expressionism fram. Samtidigt som den breda, borgerliga realismen alltjämt stod stark. Lägg sedan till att det var under den här perioden som grunden för den autodidakta arbetarlitteraturen lades. 1910-talet erbjöd en god mylla för författarskapen att frodas i. Och det finns inget som talar emot en god återväxt på författarskap av både den ena och andra skolan också i 2010-talets Sverige.
Tesen att det litterära 2010-talet kommer att karakteriseras av friheten från kravet att välja, har alltså stöd i litteraturhistorien (även om inte heller 1910-talet saknade debatter, minns Strindbergsfejden under decenniets tre första år).
Efter sekelskiftenas inneboende krav på förnyelse följer tider där anspänningen släpper, där lite vad som helst går an. Det kan låta tråkigt förstås, och egentligen är jag omåttligt förtjust i kulturdebatt, men om inte annat bör det vara av godo för författare och läsare om de får skriva och läsa i fred. Vad och hur de vill.
När tidskriften 10-tal (nr 1/2010) tillfrågade en rad kulturpersonligheter i ropet om deras prognoser för det kommande decenniet visade det sig också att de, vid sidan av rädslan för att kulturen i stort alltmer sätts på undantag i politiken, siade om och hoppades på ett kulturklimat där det mesta får plats. Särskilt intressant att notera är fleras tankar om ökad politisering, att 2010-talets litteratur kommer att bli mer samhällskritisk och att författarna ska ta mer plats i samtidsdebatten.
Också det litterära 1910-talet rymde många politiska författare, både av det praktiska och av det visionära slaget, Elin Wägner och Ludvig Nordström är två exempel. Så, kanske har jag fel när jag siar om 2010-talet som en tid för återhämtning för litteraturen. Kanske kommer debattvågorna fortsätta att gå höga – inte om formen på litteraturen den här gången, utan om dess idéinnehåll. Men det utesluter heller inte att traditionalister och språkexperimentella ostörda kan syssla med sitt – i sann både-och-anda. Önskan är liksom tanken fri.