Sverige har haft 22 statsministrar under de senaste hundra åren. Även inom denna exklusiva skara är ämbetsperioderna synnerligen ojämlikt fördelade. En tredjedel av statsministrarna, de sju socialdemokraterna, har ansvarat för två tredjedelar av tiden. Faktum är att tre av dem – Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme – ensamma svarar för nästan ett halvt sekel. Men det känner vi redan till; 1900-talet var i mångt och mycket socialdemokratins århundrade i svensk politik. Välkänt är också att det hittills endast har varit män som fått äran att inneha landets främsta politiska uppdrag.

Några av dessa statsministrar finns i ytskiktet av landets kollektiva minne. De tre nämnda hör dit. Och det finns ytterligare en handfull tidigare statsministrar som går att åberopa i vanliga samtal utan att någon generat måste fråga vem man pratar om: Thorbjörn Fälldin, Ingvar Carlsson, Carl Bildt och Göran Persson, kanske även Hjalmar Branting. Men de flesta har fallit i glömska.

När nu Bonniers Förlag ger ut en kartong med böcker om landets 22 senaste statsministrar ges möjlighet att åtgärda denna minnesförlust. Varje statsminister – oavsett politisk betydelse, oavsett regeringslängd – har fått en egen bok. De båda redaktörerna Mats Bergstrand och Per T Ohlsson har kring sig samlat en skara erfarna skribenter, mestadels politiska journalister, men också några professorer och ämbetsmän. Resultatet är på det hela taget imponerande. Jag har inte hunnit lusläsa samtliga böcker, men nästan hälften har granskats ordentligt och jag har ögnat igenom även de övriga. Med något undantag är böckerna mycket välskrivna. Författarna tycks ha tagit sig an uppgiften med entusiasm. De har genomgående åstadkommit intressanta politiska porträtt, men även, så vitt jag kan bedöma, lyckats fånga politikernas personligheter. Det har helt enkelt varit nöjsamt att läsa dessa skrifter.

Det har redan hunnit sägas och skrivas en hel del om denna låda statsministerbiografier. Det har till exempel hävdats apropå den kompakta manliga dominansen, att böckerna klargör betydelsen av manliga nätverk och påvisar hur det går till när män rekryterar män. Det tror jag inte alls på. Givetvis illustrerar paraden av 22 män att toppolitik under större delen av 1900-talet har varit en angelägenhet enbart för män. Men därutöver? Det finns bara ett enda exempel på ett tydligt far–son-förhållande: Erlanders inskolning av Palme till att bli arvtagare. Övriga arvsskiften inom socialdemokratin har inte alls innehållit detta inslag. Mitt intryck är i stället att dessa 22 statsministrar har förts fram på mycket olika sätt. I några fall har det närmast varit slumpmässiga faktorer som har fällt avgörandet. Och i så fall är det just detta som så tydligt illustrerar den manliga dominansen. Hur än utnämningsprocessen har sett ut, har det ändå aldrig varit aktuellt att posten hamnade hos en kvinna. Med ett undantag förstås, försöket att lansera Mona Sahlin som efterträdare till Ingvar Carlsson.

Den mest intressanta jämställdhetsaspekten på dessa 22 statsministerbiografier är nog i stället det faktum att endast fyra av dem har författats av kvinnor. Det är som om merparten av författarna skulle ha hämtats från Bergstrands och Ohlssons herrklubb.

Som jag redan antytt är jag skeptisk till att det så enkelt går att urskilja tydliga mönster ur biografierna. Statsministern intar en alldeles unik roll inom den politiska eliten. Under hundra år är det bara 22 personer som kommit i åtnjutande av denna den yttersta makten i Sverige. Och det är inte alls som i Frankrike där toppolitikerna har det gemensamt att de nästan alla, oavsett partitillhörighet, har studerat vid Paris elitskolor. De svenska statsministrarna har vitt skilda bakgrunder, utbildningsmässigt och socialt för övrigt. Med några få undantag rör det sig dock om personer som före upphöjelsen till statsminister har tillskansat sig en stark position inom sitt eget parti. Men sådana politiker har det funnits flera av. Tillfälligheternas spel, eller om det är ödet, har sedan pekat ut den utvalde.

De socialdemokratiska regeringscheferna illustrerar detta tydligt. Den förste, Hjalmar Branting, som ledde tre kortvariga ministärer under 1920-talet, var det självklara valet när Socialdemokraterna gavs möjlighet att bilda regering. När Branting ville trappa ned på grund av sjukdom framstod finansminister Thorsson som den naturlige efterträdaren. Men Thorsson var också sjuk. Thorsson själv, men bara han och en läkare, visste att han var dödssjuk. Tillsammans med utrikesminister Undén kunde Thorsson ordna så att skiftet avlöpte smidigt. Rickard Sandler, som under många år varit Branting behjälplig, blev den som fick ta över. Det blev en ny ministär även om hela regeringen satt kvar – till och med Branting återfanns på en av statsrådsposterna.

Sandlers tid som statsminister blev kort; 1920-talet var inget storslaget decennium för den svenska regeringsmakten. När socialdemokratin återkom 1932 inleddes en ny era i svensk politik, och den som tog över rodret var Per Albin Hansson. Han hade sållats fram i den interna maktstriden, övriga tänkbara kandidater hade vikt ner sig, och i början av 1930-talet var han en lika självklar ledare för Socialdemokraterna som Branting var 1920.

När Tage Erlander tog vid efter Per Albin 1946 var situationen mer lik den som rådde då Sandler efterträdde Branting. Men denna gång hanns det med en intern maktstrid. Socialministern Gustav Möller lanserades som efterträdare och var nog villig, men finansminister Ernst Wigforss höll emot. Detta banade väg för den då ganska unge Tage Erlander. Om Per Albin hade fått leva några år till, kan det nog tänkas att Erlander hade blivit den naturlige efterträdaren. Men 1946, då han tillträdde, var han det inte alls.

Ingvar Carlssons tillträde efter Olof Palmes tragiska död 1986 påminner om skiftena 1925 och 1946. Tronföljden inom det socialdemokratiska partiet var inte säkrad, men den dåvarande utrikesministern Sten Andersson, tidigare långvarig partisekreterare, pekade ut en motvillig vice statsminister Ingvar Carlsson, och så blev det. Naturligt kan det tyckas, men om Palme hade fått leva ytterligare några år, framstår det inte alls som troligt att han hade fått Carlsson som efterträdare. En mer rimlig gissning är att både Palme och Carlsson hade lämnat över ledningen för partiet till en yngre generation.

Det är också slående att Sverige har haft så olika typer av politiker som statsminister. Biografierna inbjuder just till den typen av jämförelser. Bland de redan nämnda socialdemokraterna brukar det framhållas att Carlsson påminner om Erlander, och kanske går det att hävda att Palme bär drag av Branting. Det skulle då vara att de båda helst sökte sig till den internationella scenen, och i så fall kan man även foga in Carl Bildt i den samlingen. Men en sådan parallellitet håller sig mest på ytplanet. Den stora hövdingen Branting, den meste statsmannen i denna samling av statsministrar, framstår med all önskvärd tydlighet som en medioker, rent av misslyckad, statsminister. Både Palmes och Bildts insatser som politiker kan diskuteras, men att jämställa dem med Branting som statsministrar skulle sakna rim och reson.
Även de statsministrar som rekryterats från riksdagens liberala eller frisinnade partier, har helt olikartad framtoning. Det tidiga 1900-talets mest lysande stjärna, Karl Staaff, framträder som en mindre lyckad statsminister.

Staaff var en plakatpolitiker av rang. Han stred kompromisslöst för demokrati och parlamentarism. Men han fick själv ganska lite uträttat. Staaff är, liksom hans vän Branting, nära förknippad med den fredliga omvälvningen av Sverige till en parlamentarisk demokrati, men det var inte deras sak att också verka inom ramen för det nya styrelseskicket. På ett typiskt svenskt sätt illustrerar detta något som ständigt upprepas inom politiken, i många länder med betydligt mer tragiska följder än i Sverige vid början av förra seklet. De ledare som banar väg för demokrati och frihet är långt ifrån alltid de som är bäst skickade att leda landet efter omvälvningen.
Med Staaffs efterträdare, Nils Edén, förhåller det sig nästan tvärtom. Han saknade Staaffs lyskraft, men som ledare för Sveriges första riktigt parlamentariska regering, koalitionen mellan liberaler och socialdemokrater åren 1917–20, visade han prov på stor politisk förmåga. Vänsterregeringens primära uppgift var att ge Sverige ett demokratiskt valsystem, där även kvinnorna erkändes som fullvärdiga medborgare och där graderingen av rösträtten togs bort. Men Edéns regering lyckades även genomdriva en rad andra reformer inom områden där de båda vänsterpartierna kunde resonera sig fram till en gemensam plattform. Edén är nog den ende borgerlige statsminister som kan mäta sig med de främsta socialdemokratiska regeringscheferna, Per Albin Hansson och Tage Erlander (möjligen borde även Ingvar Carlsson nämnas i samma andetag).

De två vågmästarna Carl-Gustaf Ekman (ledde två kortvariga ministärer under mellankrigstiden) och Ola Ullsten har fått ett helt annat eftermäle. Deras regeringar har nästan kommit att få symbolisera otillräcklighet och tillkortakommanden inom politiken. Och som politiker har de kommit att förknippas med principlöst schackrande, med politik som manipulativ verksamhet. Frågan är om detta är rättvist och rimligt.
Visst finns det sådana inslag i skildringen av hur Ullsten lurade skjortan av Bohman i samband med den första Fälldinregeringens sammanbrott. Ullsten samarbetade med Bohman för att montera ned den borgerliga trepartikoalitionen, men hade inte alls, som Bohman trodde, för avsikt att bilda ny regering med Moderaterna. Ullsten förde i det fördolda även samtal med Palme om att Socialdemokraterna skulle acceptera tillkomsten av en folkpartistisk enpartiregering. För så fungerar parlamentarismen i Sverige. Regeringen behöver inte ha stöd från en majoritet. Det räcker med att det inte finns en majoritet som är emot.

Men dessa vågmästarregeringar – regeringen hoppar tuva mellan olika partier för att skapa tillfälliga majoriteter – kunde tidvis fungera ganska bra. De åstadkom resultat. Men det är inte alls så socialdemokratin vill att politiken ska fungera. Och det är i mångt och mycket socialdemokratin som har bestämt bilden av svensk politik, även på denna punkt. Dessutom kan man fundera över hur mycket bilden av Ekman och Ullsten har bestämts av hur deras regeringar föll samman. I Ekmans fall har hans statsministergärning kommit att besudlas av hans inblandning i Kreugerkraschen. För Ullsten var det kärnkraftsolyckan i Harrisburg som kom att bli ödesdiger. När det osannolika ändå inträffade, blev det uppenbart att Folkpartiregeringen var i händerna på det socialdemokratiska partiet. Det var inte längre Folkpartiet och Ullsten som regerade landet.

Vad är det då som gör att vi i efterhand betraktar vissa statsministrar som riktigt framstående? Vari låg Per Albin Hanssons och Tage Erlanders storhet? Jag tror att det delvis handlar om att de omgav sig med många synnerligen starka och kompetenta ministrar. De samlade kring sig andra starka politiker, och de ägde förmågan att få dessa att politiskt fungera tillsammans. När Per Albin förlitade sig på sådana som Wigforss, Möller, Sköld, Undén och Sandler var det inte för att personkemin var den rätta. Men han fick dessa egensinniga personligheter att agera tillsammans. Deras gemensamma uppgift var att omsätta partiets idéer i praktisk politik. Och detta såg Per Albin till att man gick i land med.