Publicerad: 2010-07-30 11:00, senaste uppdaterad: 2010-07-30 21:07
Det är uppiggande att ta del av studier som ifrågasätter givna sanningar. Artikeln ”Det meningslösa arbetet” i UNT den 27 juli lockar till eftertanke. Som arbetslivshistoriker undrar jag hur underbyggda och allmänna påståendena är. Roland Paulsen ska nu inte lastas för den journalistiska vinklingen men många läste nog artikeln med oro eller som en bekräftelse på att ”människor” är lata och bör kontrolleras bättre.
Säkert finns det personer med tid för privata ärenden under arbetsdagen. Men säger intervjuer med 40 tjänstemän verkligen något om arbetsmoralen och tillståndet i stort på arbetsmarknaden? Skiftar inte villkoren för mycket mellan arbetsplatser, yrken och individer?
1900-talets arbetsliv kännetecknas av en strävan att effektivisera arbetet via en teknisk och arbetsorganisatorisk förnyelse. Från 1930-talet steg effektiviteten och lönerna, men också stressen med nya typer av skador. Försök att bryta den negativa tendensen gjordes. Omkring 1990 satsade staten 15 miljarder för att skapa utvecklande arbeten. Den djupa ekonomiska krisen i början av nittiotalet avbröt reformarbetet. Inför risken att förlora sina jobb gick alla ”snällt” till arbetet. Arbetsgivarna permitterade och införde nya arbetsmodeller. När arbetsmarknadsläget förbättrades var arbetslivet ordentligt omstöpt. Företagen hade skurit bort allt utanför kärnan. Tidigare anställda hade blivit småföretagare som hade sina gamla arbetsgivare som kunder. Privata alternativ hade vuxit fram inom vård och omsorg, bemanningsföretagen bjöd ut arbetskraft, och nya jobb hade tillkommit inom data, hälsovård, turism och underhållning. Hade ”luften” även ökat under arbetsdagen?
Diskussionens vågor gick snarare höga om ”utbrändheten” och den höga sjukfrånvaron som kostade stora belopp. Visst människor blir utbrända av att ha för lite att göra men utbrändheten kan bero på bristen på inflytande och av viljan att klara hemarbete, förvärvsarbete och självförverkligande. Efter nedskärningar pendlade alltfler dagligen över långa avstånd. Bortavaron från hemmen stressade. Internet ledde till en ständig bevakning av e-posten. Gränsen mellan arbete och fritid suddades ut.
Vem lider i dag brist på arbetsuppgifter? Knappast de inom vård- och omsorg eller på industriföretag med lean-production, eller där man övervakar och servar komplicerade och dyrbara maskinsystem. Finns det ”privat tid” för dem som paketerar, lastar och transporterar varor? Lärarna? Gäller det för bemanningsföretagens anställda och för dem som arbetar mot kunden i serviceföretag? Kanske om kunderna är få. Men många nyföretagare har nog svårt att klara ekonomin trots hårt arbete.
Vilka återstår? Möjligtvis tjänstemän i företag som i kraft av ålder och position sitter tryggt, eller tjänstemän inom offentlig sektor där besparingarna ännu inte inletts. Kan deras villkor läggas till grund för allmänna slutsatser om moral och privat tid? Större och bredare studier fordras för säkrare slutsatser om arbetsmoral och arbetes värde på 2000-talet.
Av: Maths Isacson, Professor i ekonomisk historia, Uppsala universitet