Färre utställningar, en tydlig pedagogik och en större lokal förankring. Så lät receptet när Uppsala kommun läxade upp Uppsala konstmuseum och skrev om museets uppdrag i våras. Det finns väldigt mycket att säga om kommunens vilja att detaljstyra verksamheten, men vi kanske kan nöja oss med att poängtera att det som är bäst för det lokala inte nödvändigtvis är lokalt. På samma sätt som blommor behöver pollineras, och av samma orsak som vi inte gärna ser att syskon skaffar barn med varandra, är input utifrån väldigt viktigt för ett lokalt kulturliv. Det är egentligen ruggigt att det inte finns en insikt om detta tämligen självklara i en stad som gärna beskriver sig som Sveriges fjärde. Det vore upplagt för en brännande valdebatt på temat konst och kultur, men tyvärr är ointresset, vad det verkar, jämnt fördelat över de politiska blocken.

Nu är framtiden i vilket fall som helst över oss, och Uppsala konstmuseums höstsatsningar följer till punkt och pricka de nya direktiven. Först ut är en nysatsning på keramik från Upsala-Ekeby, komplett med ett utställningsrum för pedagogisk verksamhet, och två Uppsalabaserade målare. Bägge utställningarna sträcker sig dessutom över nästan hela hösten. Helheten kan inte beskrivas som något annat än en ny och lägre ambitionsnivå och markerar därmed en blocköverskridande politisk seger. Grattis Uppsala!
Därmed inte sagt att skuggan helt täcker de utställningar som faktiskt visas. Det är den nya inriktningen som är det stora problemet. Både Upsala-Ekeby Abstrakt och Dreamscape, som för samman de drömska målarna Per Sångberg och Gudrun Westerberg, har sina poänger.

Keramiken breder ut sig i alla utställningssalar på museets bottenvåning, trots att det hade räckt med en av tre salar. Men i övrigt är Upsala-Ekeby Abstrakt, som till skillnad från den tidigare Upsala-Ekeby-utställningen, fokuserar på fabrikens senare decennier, ett intressant inlägg i diskussionen. Curatorn Maj Sandell har lyhört valt ut ett hundratal föremål som breddar den gängse bilden av Upsala-Ekeby och visar att Berit Ternells 70-tal är minst lika formstarkt som Anna-Lisa Thomsons 40-tal. Presentationen blir också, med hjälp av Birger Lipinskis skulpturala utställningsarkitektur, en visuell pralin som både underhåller och berättar.

Per Sångberg och Gudrun Westerlund förenas av en koloristiskt anstruken naturromantik, men särskiljs genom temperament och ytbehandling. Per Sångbergs bilder visar en värld där människa och djur (i synnerhet varg) existerar i en symbiotisk relation som både kan läsas som hotfull och full av tillförsikt. Precis som tidigare är det mest fascinerande med Sångbergs måleri det motstånd de skenbart lättforcerade motiven bär. Det är som om varje yta är en lämning efter en utdragen strid som har lett fram till det slutgiltiga motivet, och betraktaren kan inte nöja sig med den bofink, eller vad det nu kan vara, som finns längst fram utan är tvungen att söka efter den berättelse som uppenbarligen finns längre in, under de nästan ogenomträngliga lagren.

Gudrun Westerlund arbetar också, men på ett tydligare sätt, med lager på lager. Det transparanta vattnet är ett återkommande motiv och hennes bilder, som ofta effektfullt leker med horisontala och vertikala element, förefaller ofta bygga på privata minnen som söker en större allmängiltig form. Allra bäst fungerar hennes vatten, tycker jag, i frusen form och verket In under isen, som radar upp ett svart färgfält som påminner om ett hus, en ensam sparkstötting och en isvak där en kropp kan anas mot en snötäckt bakgrund. I ett enkelt slag en berättelse om stor sorg som river upp stora spår i den vita färgen.
Tillsammans visar Westerlund och Sångberg att uppländsk naturromantik inte behöver ha det minsta med Bruno Liljefors att göra, och det ska vi vara tacksamma för.

Kommentera artikeln »

Läs tidigare kommentar »